Herr talman! Tack till statsrådet för att vi får möjlighet att ta en debatt även här och för att han deltar i den här budgetdebatten!

Det gör mig dock lite konfunderad, det anförande som civilministern höll här. Det handlade mycket om vad kommunerna gör och inte. Man får känslan att det är enbart kommunernas och regionernas ansvar, det som sker just nu.

Civilministern säger också att det är bara 20 procent av kommunernas inkomster, det man har att röra sig med, som kommer från staten. Jag tror nog att de flesta tycker att 20 procent är ganska mycket. Oavsett vad vi pratar om är 20 procent ganska mycket. För en del kommuner handlar det dessutom om mer, beroende på hur förutsättningarna är för kommuner och regioner.

Då vill jag komma till min fråga. Vi ser i sjukvården att det är stora neddragningar oavsett hur man ser på det - om det är varsel eller uppsägningar. Vid de besök jag gör i sjukvården hör jag att det handlar ganska mycket om att man till exempel inte återtillsätter när människor slutar. Det är också en minskning av personalen även om det inte är en konkret uppsägning.

Statsrådet pratar om naturliga avgångar, men det ger ju inte mer resurser i sjukvården. Det handlar både om att tjänster inte tillsätts och att det görs konkreta neddragningar, och det drabbar sjukvården genom minskad personalstyrka. Samtidigt står sjukvården inför enorma utmaningar, och behoven av sjukvård har inte minskat. Men nu får man mindre resurser, och inflationen är hög. Ser statsrådet denna verklighet?