Herr talman! Nej, jag sa aldrig att det var några fantasier. Jag sa att det var teorier, hemmasnickrade teorier. Det är viss skillnad, tycker jag. Om man gör bedömningen eller prognosen att alla varsel kommer att leda till uppsägningar, ja, då tycker jag att det är hemmasnickrat. Så vet vi att det inte fungerar generellt sett.

Jag säger inte att det inte förekommer några som helst uppsägningar. Det är mycket möjligt att det kommer att ske. Men enligt de kontakter vi har haft, för vi följer såklart detta, är många av de uppsägningar som görs mer av tillfälligt anställda och inte av tillsvidareanställda. Det kan vara provanställningar, exempelvis. Det kan vara naturliga avgångar, där man inte alltid tillsätter nya tjänster när någon går i pension eller byter arbetsplats.

Det är klart att detta ger en annan bild. Läget är fortfarande allvarligt, men det ger en annan bild än den som ges här i kammaren av massuppsägningar som kommer att leda till mängder av arbetslösa utbildade sjuksköterskor, läkare och undersköterskor. Det ser vi i alla fall inte i de prognoser som vi har fått ta del av. Men vi får väl se vad framtiden utvisar.

Jag förstår att man hoppas på att det kommer mer pengar. Det önskar alla, mer pengar hela tiden. Jag förstår att kommun- och regionpolitiker önskar mer pengar. Men i ett läge när staten lägger otroligt mycket resurser på rättssamhället och på försvaret för att vi lovat att rusta upp det och lägger mycket pengar på att upprätthålla arbetslinjen och på att stärka hushållen, inte minst de mest ekonomiskt utsatta, tycker jag ändå att det är ett styrkebesked att regeringen kan lägga 40 procent av sitt reformutrymme på kommunsektorn för att upprätthålla välfärden.

Sedan kommer alla att tycka att reformutrymmet är begränsat. Det har mycket att göra med den höga inflationen. Om vi för en alltför expansiv finanspolitik spär vi på inflationen, vilket skulle vara det absolut största hotet mot bland annat kommunsektorn.