Fru talman! Jag vill ägna mitt sista inlägg åt att synliggöra de människor som får avslag genom att läsa upp citat från webbsidan 116 om dagen.

Annika skriver: Inte nog med att ens liv har blivit förstört. Man får inte ens den ersättning man är berättigad till.

En anonym kvinna skriver: Jag ville inte vara sjuk, men jag tog mig inte ens upp ur sängen. Hon skriver vidare att hon är en person som alltid har haft höga krav på sig själv både privat och i arbetslivet. Därför tog det lång tid för henne att acceptera att hon hade bränt ut sig. Hon ville helt enkelt inte vara sjuk. Men när hon inte längre kunde ta sig upp ur sängen insåg hon att hon inte hade något annat val än att sjukskriva sig. Hon har genomgått två olika arbetsförmågeutredningar som båda har bekräftat utmattningssyndrom. Ändå ansåg handläggaren att hon var fullt arbetsför och fick välja mellan att gå tillbaka till sitt arbete eller att skriva in sig på Arbetsförmedlingen. Efter två dagar på jobbet vaknade hon med hög feber, och hon svimmade.

Det finns otaliga berättelser som beskriver hur människor mår som har fått avslag och hänvisats till att söka ett arbete som inte finns.

En annan kvinna berättar att hon då hon var helt sängliggande fått besked om att hon skulle söka ett jobb som inte kräver att hon behöver stå upp. Men det jobbet hittade de aldrig.

Återigen: Jag vill slutligen fråga statsrådet om det är rimligt att man får avslag på sin ansökan om sjukersättning med motivet att man ska söka ett arbete som inte finns.

Jag vill också önska alla en god jul. Tack för debatten!

(Applåder)