Fru talman! Den psykiska ohälsan bland våra unga är ett stort och växande problem. Varannan 15-åring upplever psykiska besvär. Andelen barn som får diagnosen ångestsyndrom eller depression har tredubblats de senaste åren.

Psykiska besvär får livslånga och samhällsekonomiska konsekvenser. Psykiatriska tillstånd står för hälften av sjukskrivningarna, och varannan person som är involverad i organiserad brottslighet har haft kontakt med psykiatrin.

I rapporten Från riskfaktorer till friskfaktorer skriver TCO att psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till sjukfrånvaro i samtliga sektorer inom TCO. Som riskfaktorer nämner de hög arbetsbelastning, brist på inflytande över arbete och brist på stöd från chef. Även Kommunal vittnar om att stressrelaterade besvär är orsaken till långtidssjukskrivningar inom de kvinnodominerade yrkena. Riskfaktorer som Kommunal lyfter fram är likt TCO bristande inflytande men också underbemanning, vilket leder till psykisk press och en känsla av otillräcklighet.

Fru talman! Sjukfrånvaron är högre bland kvinnor än bland män. Den är högre för arbetare än för tjänstemän. Kvinnor är överrepresenterade i yrken med höga krav men med lågt inflytande över arbetstider och hur arbetet ska utföras, och sådana arbeten är nära kopplade till hälsorisker.

Den psykiska ohälsan är stor och har ökat påtagligt under senare år. Det förebyggande hälsoarbetet, både inom skolan och på våra arbetsplatser, behöver prioriteras. Det är många politikområden som berörs, och det behöver göras krafttag. Men innan vi har kommit till rätta med bland annat den psykiska ohälsan i samhället behöver vi stärka sjukförsäkringen. Ingen, inte minst den som är sjuk eller har nedsatt arbetsförmåga, blir mer anställbar av att göras fattigare.

Återigen vill jag ställa frågan till statsrådet om hon anser att det är rimligt att människor som av sin läkare bedöms inte ha någon arbetsförmåga får avslag på ansökan med en hänvisning till ett arbete som inte finns.

(Applåder)