Fru talman! Det är ganska uppenbart att det är ideologiska skillnader som ligger till grund även för denna interpellation. Kanske blir välfärdsbrottsligheten ännu ett svepskäl för att diskutera avskaffandet av den fria valfriheten.

Valfriheten är en väldigt prioriterad fråga för regeringen, men välfärden är än mer prioriterad. I ett tufft ekonomiskt läge har vi varit tvungna att vara försiktiga för att så snabbt som möjligt få ned inflationen, men i tuffa tider valde regeringen att lägga den största delen av reformutrymmet på just välfärden.

Vi har också, bland annat, tillsatt utredningar om att införa språkkrav, utöka stödet till anhöriga och stärka den mediciniska kompetensen inom äldreomsorgen - just för att innehållet i äldreomsorgen ska vara starkare. Vi stöttar även utvecklingen av välfärdsteknik och utvecklar inte minst Äldreomsorgslyftet, vilket jag var inne på i mitt inledningsanförande. Att stärka välfärdens kvalitet är något som jag och mina statsrådskollegor jobbar med dagligen.

Jag delar inte interpellantens verklighetsbeskrivning när det gäller de privata alternativen i välfärden. Tvärtemot vad interpellanten anför är konkurrens något som kan gynna både de äldre patienterna och medarbetarna. Genom att stärka individens valmöjligheter ges till exempel en äldre som är i behov av hemtjänst makten att själv välja utförare utifrån de egna behoven. På samma sätt får medarbetarna i samma läge en mångfald av arbetsgivare att välja bland i stället för att bara ha exempelvis kommunen eller regionen att välja mellan.

Tyvärr fungerar detta inte felfritt. Det finns privata aktörer som inte håller måttet, vilket uppenbarligen var fallet i Linköping, precis som det finns kommuner som inte alltid håller den nivå som är önskvärd. Jag har i min roll som äldreminister besökt väldigt många särskilda boenden, och jag kan konstatera att det finns fantastiskt bra privata boenden - liksom fantastiskt bra kommunala boenden. Det finns dock även mindre bra boenden i både kommunal och privat regi. Vi behöver motverka alla dåliga aktörer, alldeles oavsett om de är privata eller offentliga.

När det gäller kriminella element inom välfärdssektorn ska de givetvis bekämpas med samhällets fulla kraft. Regeringen har också tagit detta på mycket stort allvar. Det förekommer och har under en längre tid förekommit larm om att den organiserade brottsligheten är inne och utnyttjar systemen - vittjar välfärdssektorn på pengar och, framför allt, ingår i verksamheten som oseriösa aktörer. Jag håller med interpellanten om att detta har varit känt under väldigt lång tid.

Det är bara att beklaga att den tidigare regeringen, som styrdes av interpellantens parti, inte tog detta på tillräckligt stort allvar utan var saktfärdig i sitt agerande. Nu växlar i stället vi upp tempot i arbetet mot bidragsbrott, och vi tar välfärdsbrottsligheten på stort allvar - bland annat genom att se över Ivos förutsättningar och genom inrättandet av en utbetalningsmyndighet.

Skattepengar ska definitivt inte gå till den organiserade brottsligheten, men vi måste samtidigt värna det fria valet. Här gäller det att hålla två tankar i huvudet samtidigt, och det finns ingen motsättning dem emellan.