Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret på min interpellation. Min interpellation gäller lagen om valfrihetssystem och den fria etableringsrätten för privata aktörer enligt den lagstiftningen. Min interpellation gäller inte möjligheten för medborgare att välja mellan olika utförare av välfärdstjänster. För det ändamålet finns för övrigt en annan fullt fungerande lagstiftning: lagen om offentlig upphandling.

Enligt den senaste statliga utredningen på området har valfrihet enligt LOV vid något tillfälle varit infört i 179 av 290 kommuner. 21 av dessa har valt att avskaffa sina system. I oktober 2022 fanns 158 kommuner som drev minst ett valfrihetssystem i sin kommun. Det är främst inom hemtjänstområdet som kommunerna inrättar valfrihetssystem enligt lagen om valfrihetssystem.

Fru talman! Ska en sådan här uppdragsrelation mellan det offentliga och en privat utförare kunna fungera som det är tänkt krävs att tre förutsättningar är uppfyllda: ett noggrant specificerat avtal, information om vad som faktiskt har utförts och sanktioner om avtalet inte har följts av uppdragstagaren. Detta är helt grundläggande ekonomisk organisationsteori, som jag har undervisat om i 25 år av mitt liv.

De här utmaningarna finns också när verksamhet utförs i egen regi, men lösningar som valfrihetssystem med fri etableringsrätt komplicerar det hela. Förutsättningarna förändras när den offentliga beställaren inte längre är arbetsgivare till den som utför själva arbetet. Anställningsavtalet är en helt annan typ av avtal än upphandlingskontraktet. Till det kommer att demokrati, objektivitet, legalitet, fri åsiktsbildning, likabehandling, meddelarfrihet och offentlighetsprincip inte är vare sig norm eller paragraf i aktiebolagslagen, fru talman.

Av det skälet finns hos mig en grundläggande skepsis mot vinstdrift i den skattefinansierade välfärden. Här finns, fru talman, sannolikt en djupt liggande skillnad i världsuppfattning mellan statsrådet och mig. Det är, som statsministern brukar säga, okej att tycka olika.

Något som ofta försvinner ur debatten är kostnaden för att upprätta och administrera valfrihetssystem för den fria etableringen. De senaste åren har ett antal kommuner, som jag sa tidigare, avslutat sina valfrihetssystem just med hänvisning till de administrativa kostnaderna för systemen.

I utredningsbetänkandet Kommuners och regioners kostnader för valfrihetssystem - ett kunskapsunderlag visas att det generellt finns påtagligt lite kunskap om just regioners och kommuners administrativa kostnader för valfrihetssystemen. Men den utredningen hade helt enkelt inte i uppdrag att också försöka uppskatta hur stora dessa kostnader i verkligheten är. Det i sig är naturligtvis uppseendeväckande och ett direkt resultat av den marknadsfundamentalism som präglat denna kammare i decennier. Det tycks närmast råda ett slags tankeförbud på området.

Min följdfråga till statsrådet Anna Tenje blir: Är det inte dags att åtminstone ta reda på vad hela marknadssystemet i välfärden kostar skattebetalarna?

(Applåder)