Herr talman! Det var minst sagt ett dramatiskt EU-toppmöte innan helgen. Det faktum att EU:s ledare inte kunde enas om någonting i substans gällande Mellanöstern eller det faktum att EU:s ledare faktiskt enades om att öppna anslutningsförhandlingar med Ukraina och Moldavien skulle i vanliga fall ha uppmärksammats stort.

Men det som blev dramatiken på det här toppmötet var att EU:s ledare inte kunde enas om det så avgörande ekonomiska stödet till Ukraina. Det sätter Ukraina och Europa i en oerhört farlig situation. Estland, Lettland, Litauen, Polen och Finland är med rätta väldigt oroliga för den här signalen till Putin. Man kan ju fråga sig varför ett land som Ungern inte delar den oron.

Jag har förstått att statsministern är sjuk; jag tror att det var orsaken den här gången till att statsministern inte kan vara här. Min fråga till EUministern är: Vad kommer det sig att EU:s ledare har skjutit fram nya förhandlingar till i februari? Det är långt dit. Vad är det man tänker sig att uppnå till februari i relation till Ungern som man inte lyckades med nu?

Den slutsats som man i stället hade kunnat dra är att de 26 EU-ledare som är överens nu måste gå fram med en egen uppgörelse. Ukrainas och Europas säkerhet kan inte vänta till i februari.

Därför undrar jag: Hur agerade statsministern på EU-toppmötet för att driva på en uppgörelse för de 26 länder som var överens? Och på vilket sätt drev statsministern på för att snabba på tidsramen så att beslut kan tas så snabbt som möjligt?