Fru talman! Det var många frågor, och jag ska försöka besvara så många jag hinner på den tid jag har till mitt förfogande.

Jag vill börja med att tacka Linus Sköld för interpellationen. Frågan är otroligt angelägen. Utvecklingen är bekymmersam. Interpellanten Sköld redogör för en del av de statistiska siffror som är oerhört oroväckande och som kräver av oss att vi gör mer och rätt.

Det är bra att arbetet för en bred och långsiktig strategi för psykisk hälsa pågår. Min uppfattning är att vi under alltför lång tid har betraktat detta som en fråga för hälso- och sjukvården att hantera och fört diskussionen på det sättet i samhället. Jag tycker inte att det räcker. Vi måste arbeta väsentligt bredare än vad vi har gjort historiskt. Det underlag vi har fått är en god start. Jag avser att jobba intensivt med detta och lyssna in ytterligare parter i arbetet för att få en strategi på plats med bred uppslutning, och jag kommer att återkomma med de exakta formerna för hur det ska gå till, som svar till Fredrik Lundh Sammeli.

Jag tycker också att det finns mycket att göra. För att svara på frågan om hur vi ska ta saken vidare på olika sätt i skolan kan jag hänvisa till interpellationsdebatten med min kollega Lotta Edholm. Jag vet att ni samtalade om inte minst läroplanernas betydelse för den psykiska hälsan, för möjligheten att förstå vad som förväntas av en för att hantera den typen av krav från skolan. Jag vet att ni i det sammanhanget har samtalat om elevhälsa och en utredning som bland annat ska se över hur elevhälsan bättre kan bidra till hälsa på olika sätt i skolan. Jag är angelägen om att vi ska göra detta och att elevhälsan ska få ett tydligare uppdrag vad gäller hälsan än i dag. Det är några viktiga komponenter för att komma vidare när det gäller elevernas psykiska hälsa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag delar uppfattningen att vi som samhälle behöver bli bättre på att sortera i det här med psykisk ohälsa, som jag tycker att vi ibland beskriver som ett stort svart moln som vi har lite svårt att greppa och förklara. Vi som samhälle behöver bli bättre på det, inte minst för barn och unga.

Vi behöver bli bättre på att skilja på den psykiska ohälsans förkylningar, om man får använda det uttrycket, och den psykiska ohälsans livshotande sjukdomar. Vad kan man så att säga klara på egen hand med rätt verktyg och rätt stöd, ett medmänskligt stöd, och vad behöver man vårdens samlade resurser för att hantera?

Det här kommer att kräva mycket av oss på olika sätt. Då är det naturligtvis intressant vad som sker i skolan och hur skolan kan bidra till den psykiska hälsan.

Frågorna från Sofia Amloh är också angelägna. Det är klart att resursfrågan spelar roll. Hur många kollegor man har spelar roll.

Men vi har också byggt ut barn- och ungdomspsykiatrin mycket kraftigt. Den här regeringen gjorde under föregående år och gör under innevarande år en rekordstor satsning på just barn- och ungdomspsykiatrin. Vi försöker göra vad vi kan för att öka tillgängligheten, men det är uppenbart för mig att vi också måste mobilisera hela samhället. Det måste bli hela samhällets uppgift att ta sig an den psykiska hälsan. Det är inte något för vården att hantera ensam.