Fru talman! Tack, Jakob Forssmed, för möjligheten att debattera ett så angeläget ämne! Som Jakob Forssmed understryker i sitt svar är åtgärder för att främja psykisk hälsa och förebygga psykisk ohälsa och suicid bland barn och unga av stor betydelse.

Vart fjärde barn i Sverige har återkommande psykiska besvär. Varannan 15-åring upplever psykiska besvär. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga i åldrarna 15-24 år. Förskrivningen av antidepressiva till barn och unga ökar.

Psykiska besvär får livslånga och samhällsekonomiska konsekvenser. Psykiatriska tillstånd står för hälften av sjukskrivningarna, och varannan person som är involverad i organiserad brottslighet har haft kontakt med psykiatrin.

Allt tyder på att en viktig förebyggande och främjande åtgärd skulle vara att barn och unga kontinuerligt får lära sig om sitt eget känsloliv, om sociala och emotionella frågor och hur man hanterar sig själv, sina känslor och andras känslor.

Folkhälsomyndigheten har vid upprepade tillfällen pekat ut detta som en åtgärd som skulle förebygga psykiska besvär bland unga. Världshälsoorganisationen pekar ut det som den prioriterade åtgärden för att förebygga psykisk ohälsa. Europeiska unionen pekar ut det som en av flera saker att göra för att stärka barns skolframgångar och psykiska välbefinnande, för att inte tala om ett antal civilsamhällesorganisationer.

Det pågår en kampanj som samlar namnunderskrifter bakom sig, och ett trettiotal civilsamhällesorganisationer har slutit upp bakom den. Namnkunniga organisationer som Bris, Rädda Barnen, Röda Korset, professionsförbunden, elevhälsan, lärarfacket, skolledarfacket och så vidare ställer upp på kravet att införa psykisk hälsa på schemat som en prioriterad åtgärd.

När jag frågar statsrådet om han är beredd att överväga någon åtgärd och om detta skulle kunna vara en fråga som behöver finnas med i strategin vill statsrådet inte svara utan hänvisar till beredningen i Regeringskansliet - som om beredningen i Regeringskansliet är en process som statsrådet inte riktigt har med att göra. Det är ett vanligt knep hos statsråd att göra så. Jag efterfrågar därför i stället statsrådets uppfattning, det vill säga ett politiskt ställningstagande. Är detta en åtgärd som skulle vara värd att överväga för att stärka det förebyggande och främjande arbetet, det vill säga införa psykisk hälsa på schemat i alla svenska grund- och gymnasieskolor?