Fru talman! Det vi har skrivit i reformagendan är att vi ska begränsa de bilaterala strategierna till max 30 stycken. Det är alltså inte 30 per se, utan det är ett tak. Vi går ned från dagens 36 stycken. Jag vill dock återigen påpeka att det innebär att man kan göra mer inom ramen för de strategierna och att de också får ett mycket bredare förhållningssätt än tidigare där vi inrymmer flera olika aspekter. Det är viktigt när vi går till landstrategier.

Utöver det har vi andra strategier, och något som man har pekat på i oberoende utvärderingar är att det är ganska snårigt. Jag har försökt roa mig med att räkna ihop alla mål som finns i biståndspolitiken i dag, och jag har kommit till två olika resultat: Det ena är att det är över 400 mål, och det andra är att det är över 700 mål. Jag vet inte vilket som stämmer, fru talman, men det är hur som helst väldigt många mål.

Vi kommer att fortsätta ha regionala strategier, och vi kommer att fortsätta ha tematiska strategier. Vi har också en stor civilsamhällesflora som utöver det kommer att kunna fortsätta arbeta brett och globalt. Jag tror dock att vi har anledning att fundera på hur vi bättre samarbetar mellan både dessa strategier och olika aktörer, för jag kan konstatera att det i dag är så att den ena handen inte alltid vet vad den andra handen gör. Ja, vi är en stor givare och kommer att fortsätta vara det, men våra resurser är inte obegränsade.

När det gäller spårbarheten är vi som sagt inte intresserade av att skapa några byråkratiska monster. Men vi har anledning att fundera på om spårbarheten i dag är tillräckligt god. Ytterst handlar detta också om förtroendet från svenska skattebetalare. Jag är övertygad om att svenska skattebetalare vill vara med och bidra och vill se ett generöst bistånd om de känner sig trygga med att pengarna används rätt. Där kan vi göra mer för att utveckla det framgångsrika arbete som alliansregeringen gjorde.