Fru talman! Vi styr ju Sverige på samma sätt som den tidigare regeringen gjorde, nämligen genom regleringsbrev. Vi har inte ändrat den modellen, utan vi kommer att återkomma kring detta i våra regleringsbrev - precis som den tidigare regeringen gjorde.

Blir biståndet per automatik bättre för att pengarna delas upp på väldigt många länder? Det hade varit enkelt för mig att slippa den här kritiken genom att säga att vi ska vara i så många länder som möjligt och sedan gå hem. Men ärligt talat: Jag tror att alla inser att det inte fungerar så i verkligheten. Man måste hela tiden väga för- och nackdelar och fundera på var vi kan skapa ett mervärde. Det kanske är så att vi ska fokusera mer på några områden.

När vi säger att vi ska minska antalet bilaterala utvecklingssamarbeten innebär det någonting som Olle Thorell inte nämner i sitt anförande, nämligen att vi då faktiskt kan göra fler saker i de länderna. Vi kan då arbeta med bistånd åt fler människor - människor som i dag inte får hjälp av Sverige, helt enkelt. Vi tror att det finns en hel del att vinna på detta, inte minst en möjlighet att öka spårbarheten i biståndet. Det ger även möjlighet att öka transparensen i det svenska biståndet, som faktiskt har sjunkit kraftigt det senaste året.

Sedan måste man alltid se till att man har ekonomi för det man gör. Vi har nu enats om en nivå på 56 miljarder kronor och lämnar enprocentsmålet. Jag kan notera att Socialdemokraterna efter sitt tal om att biståndet slaktas följer med regeringen ned till egentligen precis samma nivå på biståndet, även om man lägger på 1 miljard. Vi skiljer oss alltså inte särskilt mycket åt när det gäller de ekonomiska förutsättningarna.

Låt oss dock prata mer om hur vi kan utveckla biståndet för att just göra det mer träffsäkert och effektivt! Det finns nämligen inte till för att det alltid ska fortsätta vara som det har varit utan faktiskt för att vi ska åstadkomma förändringar där ute.