Fru talman! Jag vill minnas att alla de organisationer som Janine Alm Ericson räknade upp får ett omfattande kärnstöd från Sverige. Vi är de facto en av världens största givare i absoluta tal, och i relativa tal är vi verkligen det. Beskrivningen av att vi inte skulle ge något kärnstöd till FN-organisationerna stämmer inte. Det är inte så. Man får gå tillbaka och titta i budgeten där siffrorna står svart på vitt.

Men, fru talman, en sak stämmer, och det är att vi hela tiden måste utvärdera var våra resurser gör störst nytta. Gör de alltid störst nytta i dessa FN-organ, eller kan vi uppnå större resultat genom att till exempel arbeta mer tillsammans med civilsamhällesorganisationerna? Vi tittar väldigt noga på detta.

Jag tycker inte att man kan dra FN-organen över en kam. Det är över 200, och de är helt olika. Och de utvärderas också separat.

Vi har till exempel tittat på UNAIDS, som är en organisation som har fått väldigt omfattande kritik för att inte vara effektiv och för att inte ta itu med ledningsproblem och styrningsproblem.

Det är klart att förändring kan göra ont. Men jag tycker att detta är så viktiga frågor att vi måste ta vårt ansvar och fråga oss: Är det verkligen rimligt att vi år efter år ska fortsätta att vara en så stor givare, eller kan vi använda dessa medel mer effektivt någon annanstans? Vårt svar är att man kan använda dessa medel mer effektivt någon annanstans. Därför gör vi denna omprioritering, just för att säkerställa att vi uppnår de resultat vi vill och för att svenska skattebetalare ska veta att de alltid kan få valuta för sina skattepengar.

Men Sverige är en stor givare till FN-systemet, och vi kommer att vara det också framöver. Men jag vill påpeka att det inte finns något egenvärde i att det alltid ska se ut som det alltid har gjort. Vi måste hela tiden vara beredda att ställa om, inte minst mot bakgrund av kriget i Ukraina.