Fru talman! Jag tycker att man ska göra sitt bästa för att se biståndet för vad det är och titta på det med ganska öppna ögon. Det är klart att det finns biståndsinsatser i många länder och i många tidsperioder som har varit viktiga och framgångsrika. Det är inte tu tal om det.

Men det är inte heller frågan. Frågan är ju om biståndet har varit tillräckligt bra. Där kan väl även Lotta Johnsson Fornarve konstatera att många av de länder som Sverige har bidragit med enorma summor bistånd till, ibland under 40-50 års tid, är lika beroende av bistånd i dag som de var då. Det är ett faktum. Det säger de till och med själva.

Då kan man fundera på det på lite olika sätt. Antingen kan man göra som vi alltid har gjort, och då kommer vi - kanske inte Lotta Johnsson Fornarve och jag men andra - att stå här om 50 år och säga att nu har vi jobbat i de här länderna i 100 år på samma sätt och kanske inte uppnått några vidare resultat.

Eller så kan man fundera på om vi kanske borde göra någonting annorlunda. Vi kanske till exempel borde lyssna på mottagarländerna själva, som ofta ber om att få mer av investeringar, mer av handel och mer av jobbskapande så att de kan stå på egna ben och inte längre vara beroende av att varje år få bistånd från andra länder.

Det är mycket det som har väglett oss och naturligtvis det faktum att det är ont om till exempel socialistiska länder i världen som har lyckats bli särskilt rika och skapa något större välstånd till sina medborgare. Vägen är i stället handel, marknadsekonomi och rättsstat.

När det gäller migrationen är det som jag sa: Varje land har alltid ett eget ansvar och en egen möjlighet att avgöra vilka länder man vill arbeta med. Historiskt har ju ett antal samarbeten avslutats.

Det är helt i linje med Dacs regler. Det är alltid vi själva - regeringen som vilar på ett förtroende i riksdagen och ytterst på svenska folkets vilja - som kan fatta den typen av beslut. Här tycker vi nog lite olika.