Fru talman! Tack, Lotta Johnsson Fornarve, för frågorna!

När det gäller diskussionen kring biståndets storlek är det väl ändå ett faktum att det allra mesta av diskussionen hittills har handlat om enprocentsmålet, det vill säga hur mycket pengar vi gör av med. Jag får väldigt få frågor till exempel från Vänsterpartiet om hur vi kan se till att göra biståndet mer effektivt, öka transparensen eller öka spårbarheten för svenska skattemedel och hur vi kan hitta synergier med den viktiga handelspolitiken, medan väldigt mycket handlar just om hur mycket pengar vi gör av med.

Jag tycker att det är lite synd, för det döljer väldigt många andra viktiga frågeställningar kring detta. Vad uppnår vi för någonting? Ser vi till att verkligen göra den skillnad i världen som behövs? Eller handlar det kanske mer om att vi själva ska kunna säga att vi är en stor givare så att det känns bättre för oss?

Det har kommit flera utvärderingar av biståndet, till exempel, och vi kan se att det har fått omfattande kritik. Det är svenska myndigheter som har pekat på detta. Det handlar till exempel om bristande styrning och att målen har varit för många och ibland för spretiga och överlappande.

Man kan också konstatera att när biståndet i vissa av våra mottagarländer utvärderas - och då är inte tidsperioden ett år eller två, utan vi talar om decennier - så visar forskningsutvärdering att det ibland är väldigt svårt att hitta några resultat alls. Det är på det sättet, så vi tycker nog att det finns väldigt gott fog för att utveckla reformagendan och ta det vidare, och det är det som vi nu lägger fram.

Vad gäller frågan om migration har jag haft förmånen att få ha kanske fem interpellationsdebatter med Lotta Johnsson Fornarve kring det, och jag vill bara säga att jag inte har ändrat mig sedan den senaste interpellationsdebatten. Sverige har alltid en rätt att avgöra vilka länder som vi samarbetar med. Det är alltid svenska beslut, och det är till hundra procent i enlighet med Dacs regler.