Fru talman! Mörkret den här hösten har verkligen varit mer kompakt än andra år. Bilderna från Hamas vedervärdiga terrorattack mot Israel har etsat sig fast, liksom bilderna på barnen i Gaza som fortfarande drabbas av det urskillningslösa bombandet. Vi ser det också fortsatt i kriget i Ukraina. Vi ser barn som räknar med att dö av bomber eller hunger. Omvärldens hjälpsändningar räcker inte till, om de ens kommer fram.

Internationellt utvecklingssamarbete handlar om att möta just denna hopplöshet med en tro på att en annan värld är möjlig och på att vi kan lyckas om vi hjälps åt. Det handlar om att ge människor som tror på frihet förutsättningarna att omsätta sitt hopp till handling. Det handlar om att rädda liv och om att ge andra möjligheten att göra detsamma.

Det handlar om att använda vår makt, vår frihet och våra möjligheter till att bygga upp detta också för andra. Det gör vi för att vi kan och för att vi skulle vilja att andra gjorde samma sak för oss om situationen var en annan. Det handlar om internationell solidaritet och om att vi inte bara kan se andras lidande utan att agera.

Vi möts varje dag av bilderna och berättelserna från krigen i Gaza och Ukraina, men det är ju inte bara dessa krig som pågår. I skuggan av krigen där finns det andra konflikter som varje dag fortsätter att skörda liv. Det finns andra barn som inte räknar med att kunna äta sig mätta och andra familjer som flyr för sina liv. Det finns andra familjer som drömmer om att kunna komma tillbaka och leva i frihet, men hopplösheten kryper dag för dag allt längre in under skinnet för att till slut bli hela deras värld.

Vi vet att barn växer upp i flyktinglägren i Cox's Bazar eller Afrikas inland. Familjer lever hela sina liv på flykt från krig, förtryck och klimatförändringar. Deras verklighet påverkas inte av andra krig som startas, men den påverkas när omvärldens blickar vänds åt ett annat håll. Det råder fortfarande konflikter i länder som Kongo, Syrien, Afghanistan och Jemen, och dessa länder behöver fortsatt omvärlden. Vi i omvärlden behöver visa att vi står på civilbefolkningens sida mot brutala regimer som saknar respekt för mänskliga rättigheter.

När vi nu ser hur regeringen fokuserar biståndet ser vi också att väldigt många kommer att bli lämnade åt sitt öde.

Det här är verkligheten i världen. Detta är det vi ser. Det är vad som varje dag finns i våra telefoner, i nyhetssändningar och hos människor som vi har runt omkring oss. Det här är den värld vi lever i.

Jag har därför svårt att förstå hur regeringen kan se ut över samma verklighet och dra slutsatsen att det är nu som Sverige ska göra lite mindre. Det är ju detta man gör. Genom att dra ned på biståndet och överge enprocentsmålet slår man de facto undan benen för demokratirörelser. Man drar in bidrag till organisationer som verkar för fred och jämställdhet. Man vänder många människor ryggen.

När krigen har startat är det väldigt svårt att avsluta dem. Att jobba förebyggande och sedan delta i de fragila fredsprocesser som ändå utvecklas är otroligt viktigt, men också här drar regeringen ned.

Vi vill i stället satsa på fredsarbetet. Folke Bernadotteakademin är den svenska myndighet som ansvarar för fred, säkerhet och utveckling. Vi vet ju att det inte blir någon utveckling utan fred. Sveriges kompetens på detta område är unik, och Sverige har länge förknippats med ett starkt arbete för att förhandla fram, uppnå och bidra till varaktig fred. Men här drar regeringen alltså ned.

Sverige kan välja en annan väg. Vi i Sverige kan välja att investera mer i vår omvärld och i det gemensamma för att bygga upp en värld där fler lever i frihet och fred.

Vi i Miljöpartiet vill möta de kriser vi ser i världen med att i stället öka biståndet. Vi vill minska avräkningarna och stärka det svenska fredsarbetet.

För oss är det väldigt tydligt att Sveriges stöd till Ukraina är helt nödvändigt och otroligt viktigt i en osäker tid. Vi vill dock inte att notan för detta stöd ska skickas till världens mest utsatta. Vi ser att Sverige som land har såväl möjlighet som vilja att både stötta Ukraina och ha ett ambitiöst utvecklingssamarbete i resten av världen.

Nästan 120 miljoner flickor världen över går inte i skolan. Det är helt förfärliga siffror. Vissa får börja. Några får gå några få år för att sedan tvingas sluta i förtid. Andra får inte ens uppleva den där magiska första skoldagen. Detta är flickor som världen sviker, från början och framåt.

Den feministiska utrikes- och utvecklingspolitiken har haft just dessa flickor och deras mammor för ögonen. Det var för deras skull som Miljöpartiet under sin tid i regeringen gick fram med flera stora satsningar inom utvecklingssamarbetet som fokuserade på flickors och kvinnors rättigheter: rätten till sin egen kropp, rätten till sin egen försörjning och makten över sitt eget liv. Vägen till fred och demokrati går också genom kvinnorna. Det är genom att satsa på flickor och kvinnor som lokalsamhällen byggs starkare och lyfter fler människor ur fattigdom och förtryck. Miljöpartiet står fast vid att en feministisk utrikes- och utvecklingspolitik är det som skapar bäst förutsättningar för fred och utveckling.

Sedan nuvarande regering tillträdde har man gjort en stor sak av att vilja frångå den utstakade linjen med argumentet att den feministiska politiken bara var en etikett. Etiketten har nu tagits bort, men man ska fortfarande satsa på kvinnor och flickor. Jag har hört flera från regeringssidan argumentera väldigt väl för att stödet till flickor och kvinnor måste fortsätta. Jag hoppas att ni får genomslag, för detta är otroligt viktigt. Men det var inte bara en etikett, för det vi hittills har sett från regeringen är neddragningar och minskade ambitioner på detta område. Sverige är inte längre en lika stark röst för jämställdheten, men jag hoppas att regeringen snart tar sitt ansvar för detta igen.

Det är tydligt att när vi sätter flickors och kvinnors rättigheter i första rummet i både ord och handling skapar det utrymme för andra att komma efter. Det skapar också utrymme för alla som verkar i Sverige att strategiskt och fokuserat arbeta mot samma mål, och det behöver vi fortsätta att göra.

Vid sidan av en feministisk utrikes- och utvecklingspolitik behöver biståndet också i allt högre grad fokusera på klimat, omställning och hållbar utveckling. De senaste åren har värmerekord och extremväder avlöst varandra runt om i världen, med katastrofala följder. Människors hus och hem har försvunnit, torka har tagit död på skördar och översvämningar har gjort hela byar obeboeliga. Krig, konflikter och brist på både mat och vatten kommer i klimatförändringarnas spår, och vi har tyvärr bara sett början på den klimatkris vi befinner oss i.

Regeringen säger sig också vilja satsa på klimatet i biståndet, och det är bra, välkommet och nödvändigt. Men ännu ser vi inget av det. Inför COP 28, som nu är avslutat, kom Sverige helt utan åtaganden, och det var första gången på över ett decennium. Men klimatbiståndet måste öka. Klimatet, miljöförstöringen, utrotningen av den biologiska mångfalden, pandemier samt krig och konflikter - vår tids stora utmaningar är globala och gränsöverskridande och kräver gemensamma ansträngningar för att stoppas.

Genom klimatbiståndet stöttar vi utvecklingsländer i deras utveckling och i genomförandet av Parisavtalet. Medan vi och övriga västländer byggt vårt välstånd på fossil grund kan de växande ekonomierna inte upprepa våra misstag. Därför måste klimatbiståndet öka i såväl kvantitet som kvalitet. Storskalig finansiering för klimatåtgärder krävs för investeringar i både minskade utsläpp och mer klimatanpassade samhällen i den fattigare delen av världen. Vi behöver stödja utvecklingen av hållbara livsmedelssystem som kan stå emot klimatförändringarna.

Klimat- och miljöinvesteringar i såväl Sverige som övriga världen behöver komma snabbt på plats om vi ska ha en chans att klara klimatmålen.

Det finns hur mycket som helst att prata om inom denna budgetpost, men jag ska knyta ihop säcken och sammanfatta. Miljöpartiet vill att Sverige ska avsätta minst 1 procent av bni till utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd. Vi vill satsa på fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Utvecklingssamarbetet måste klimatsäkras och klimatbiståndet utökas.

Regeringen säger sig vilja fortsätta samarbetet med civilsamhället med oförminskad kraft. Det måste bevisas, för hittills har vi bara sett neddragningar. Jag beklagar att regeringen lovar runt men håller tunt på både biståndsområdet och klimatområdet. Det duger inte. Nu är det dags att visa resultat.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).