Fru talman! Tack, Gudrun Brunegård, för svaret!

Jag ställer frågan igen eftersom ledamoten inte hann med den i första replikskiftet. Varför ställer ni stödet till civilsamhället mot det stödet till multilaterala organisationer? Civilsamhällets organisationer tycker ju inte att det finns något motsatsförhållande här, utan de vet att FN-organens arbete, World Food Programme, IMF och Världsbanken är vitala för att de ska kunna fungera. Det finns alltså ingen motsatsställning mellan civilsamhällesstöd och multilateralt stöd. Jag undrar varför man ser en sådan motsatsställning i reformagendan.

Sedan talades det om långsiktig förändring. Jag tror på Gudrun Brunegårds och Kristdemokraternas vilja att få till stånd förändring. Det är helt naturligt. Detta handlar inte om att jag skulle vara bitter för att vi är i opposition, utan det är för att vi vill att biståndet ska göra största möjliga nytta och ha högsta möjliga kvalitet.

Vill man se långsiktig förändring är en god förankring en förutsättning för det. Om man bestämmer fort, stänger in sig i ett förhandlingsrum och kommer ut med en färdig produkt är det mindre sannolikt att man får stort genomslag för det än om man hade fått med sig civilsamhällets organisationer, myndighetsrepresentanter, akademin, forskningen och partner i andra länder i arbetet och också lyssnat mer på oppositionen. Då hade förändringarna kunnat bli mer långsiktiga. Risken är ju annars att politiken växlar igen vid nästa regeringsskifte.

Men frågan varför man sätter civilsamhällesstöd mot multistöd vill jag ha svar på.