Herr talman! I går presenterade regeringen och Sverigedemokraterna äntligen reformagendan för biståndet. Det är dock en stor brist att agendan inte har förankrats hos riksdagen och andra berörda parter som civilsamhället och experter. En så stor omläggning av svenskt bistånd som nu sjösätts borde ha getts möjlighet att diskuteras mer ingående. Vi har därför tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet en reservation, som jag yrkar bifall till.

Vi ska ha ett väl fungerande bistånd som utgår från fattigdomsbekämpning och som sker på mottagarens villkor. Regeringen har med stöd av Sverigedemokraterna presenterat en politik som delvis går i motsatt riktning. Att regeringen och Sverigedemokraterna redan tidigare övergett enprocentsmålet och därmed sänkt biståndet i en tid då globala kriser överlappar varandra, den extrema fattigdomen ökar och behoven är som allra störst är ett slag mot de människor i världen som har det allra svårast. Vänsterpartiet står i vårt budgetförslag upp för världens fattiga och avsätter 1 procent till biståndet. Det går att göra om den politiska viljan finns.

I reformagendan kopplas biståndet i högre grad till att främja handel, investeringar och svenska företagsintressen. Om handelspolitiken kan användas för att lyfta människor ur fattigdom är det naturligtvis välkommet. Men man ska vara noga med att detta inte är detsamma som bistånd. Handelspolitiken och biståndspolitiken har olika syften och mål.

Behoven är som allra störst i fattiga eller konfliktdrabbade länder där affärsmöjligheterna för företag är små. Svenska intressen och affärsmöjligheter gynnas däremot bäst i medelinkomstländer. Vad händer med de människor som bor i sköra länder och som kämpar för demokrati, jämställdhet och rättsstatens principer om vi överger dem, i länder som Somalia, Guatemala, Kambodja och Myanmar?

När OECD:s biståndsexperter utvärderade svenskt bistånd varnade de just för att överge de fattigaste länderna. De varnade även för att låta svenska företags exportintressen styra svenskt bistånd. Att använda bistånd för exportgarantier för att gynna svenska företag är dessutom en form av bundet bistånd som riskerar att göra biståndet både dyrare och mindre effektivt för mottagarländerna. Ett fokus på svenska intressen sätter biståndspolitiken i gungning. Biståndet ska inte utgå från svenska intressen utan från mottagarens behov. Biståndspolitiken ska genomsyras av ett rättighetsperspektiv och utgå från fattigas behov.

Det finns även en stark övertro i regeringsunderlaget på att det främst är marknadsekonomiska lösningar som kan skapa förutsättningar för utveckling. Det visar på en bristande insikt om bland annat vikten av en fungerande rättsstat, starka och oberoende institutioner, utvecklad hälso- och sjukvård och barns möjligheter till en god skolgång. I exempelvis Afghanistan är 16 av 21 miljoner barn i behov av humanitärt stöd. Situationen är särskilt allvarlig för flickor, då barnäktenskap och brist på utbildning är stora problem.

Regeringen och Sverigedemokraterna kopplar även migration och återvandring till biståndet och skriver att det är särskilt prioriterat att värna det svenska intresset. Biståndsmedel ska användas som påtryckning för att förmå länder att ta emot personer som Sverige vill utvisa. Det är högst osannolikt att det kommer att fungera i verkligheten. Vilka länder ska man påverka? Det är bara ett par procent av biståndet som går direkt till länder. Det mesta går till civilsamhällets organisationer och multilaterala organ som FN. Ett land som Irak kommer nog inte att bry sig särskilt mycket ifall biståndet till kvinnoorganisationerna i Irak får minskat stöd.

Att använda bistånd för migration går dessutom emot OECD-Dacs regelverk för bistånd. En aktivitet kan inte redovisas som bistånd om den är förknippad med villkor om att uppnå givarens egna migrationspolitiska mål.

I reformagendan kan vi läsa att kvinnors och flickors rättigheter samt demokrati ska prioriteras i biståndet. Det är naturligtvis väldigt bra, men det är svårt att se hur det ska bli verklighet med de nedskärningar och omprioriteringar av biståndet som sker. Vi vet att det är en framgångsfaktor att stödja flickors och kvinnors möjlighet till utbildning och egen försörjning och att ge flickor och kvinnor tillgång till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR. Att stödja flickor och kvinnor bidrar till att utveckla hela samhället och är en förutsättning för verklig demokratisk utveckling.

Jag besökte nyligen Zambia tillsammans med riksdagens SRHR-nätverk och kunde med egna ögon se att vårt bistånd gör stor skillnad och bidrar till att exempelvis förhindra barnäktenskap och tonårsgraviditeter. Denna typ av bistånd måste öka, inte minska. Vänsterpartiet vill därför att hälften av biståndet ska gå till kvinnor och flickor samt att minst 10 procent ska öronmärkas till SRHR.

Det var dessutom ett stort misstag att slopa den feministiska utrikespolitiken, som vi vet har gjort skillnad. Dessutom har allt fler länder börjat införa en feministisk utrikespolitik. Att avskaffa den samtidigt som jämställdheten i världen backar är att skicka fel signaler till omvärlden.

Att minska stödet till FN och skära ned på kärnstödet är också fel väg att gå. Kärnstödet medger en flexibilitet som krävs i en föränderlig värld med uppblossande kriser och konflikter, till exempel i Ukraina och Afghanistan. FN har också en viktig samordnande roll mellan olika aktörer i världen. En stor del av de medel som kanaliseras via FN går också till stöd för kvinnor och flickor och SRHR.

I reformagendan framgår det att stödet till civilsamhället samt transparensen angående biståndet ska öka. Det blir svårt att tro på när regeringen genomför enormt stora nedskärningar på informationsstödet för bistånden. Det slår undan benen för civilsamhällets möjligheter att informera, granska och sprida kunskap om svenskt bistånd. Vi har dessutom samtidigt sett hur biståndet till civilsamhället sammantaget minskar.

I reformagendan nämns även vikten av forskning och av att främja hälsoinsatser för de mest utsatta. Då är det märkligt att forskningsbiståndet skurits ned kraftigt. För första gången på flera decennier minskar tillgången till rent vatten och resurser för att bekämpa svåra sjukdomar som malaria och tuberkulos, och allt fler barn lider av akut näringsbrist. Att minska bistånds- och forskningsmedel till projekt som berör de allra fattigaste och hårdast drabbade är förödande. Det viktiga forskningsbiståndet måste finnas kvar och stärkas.

Jag vill också särskilt ta upp biståndet till Palestina. Det behöver stärkas mot bakgrund av den humanitära katastrof som vi nu bevittnar i Gaza. Självklart fördömer jag Hamas angrepp på civila israeler, men det rättfärdigar inte Israels bestraffning av en hel befolkning. Över 15 000 har dödats i Gaza, varav 7 000 barn. Det måste få ett slut.

Det var felaktigt att frysa utvecklingsbiståndet på det sätt som regeringen gjorde i början av kriget mellan Israel och Hamas. Det svenska biståndet går till krafter som kämpar mot terror och för demokrati, kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter. Att strypa biståndet gynnar bara Hamas. Både Sida och EU-kommissionen har kommit fram till att inga biståndspengar har gått till Hamas. Det finns med andra ord inga skäl att inte återuppta utbetalningarna med omedelbar verkan. Men trots det fortsätter regeringen förhala delar av utbetalningarna. Regeringen överför dessutom 80 miljoner från FN-organet UNRWA till Gaza. Det är bra att stödet till Gaza ökar, men det får inte ske på bekostnad av de mest utsatta palestinierna i flyktinglägren.

Regeringen kommer att i högre utsträckning koncentrera biståndet till Europa och framför allt Ukraina. Situationen i Ukraina är akut. Rysslands folkrättsvidriga anfallskrig har orsakat omfattande förödelse. Tusentals och åter tusentals civila har dödats och skadats. Ukraina behöver självklart internationellt stöd, och Sverige har alla möjligheter att spela en viktig roll när det gäller både humanitärt stöd och stöd till återuppbyggnad. Det är vi helt överens om. Men samtidigt pågår en rad andra kriser, krig och konflikter runt om i världen. Konflikten mellan Hamas och Israel, hungerkrisen i Somalia och fattigdomen i Myanmar är bara några exempel.

Behoven i Ukraina är och kommer att vara gigantiska. Världens samlade biståndsmedel kommer inte att räcka till på långa vägar. Därför måste stödet till Ukraina ske i form av additionella medel, det vill säga utöver den befintliga biståndsbudgeten.

Även det viktiga klimatbiståndet borde finansieras som ett additionellt bistånd. Det är den fattigaste delen av världen som drabbas hårdast av klimatkrisens effekter. Klimatmålen måste gå före kortsiktiga vinstintressen, och den rika delen av världen måste ta sitt historiska ansvar. För att kombinera en effektiv fattigdomsbekämpning med ekologisk hållbarhet krävs satsningar på miljövänlig och hållbar produktion av energi och livsmedel samt omställning till en mer miljövänlig transport- och industrisektor.

Det talas ibland helt felaktigt om biståndet som ett svart hål. Sverige har i dag ett relativt bra bistånd som är både transparent och effektivt och som ses som en förebild globalt. Samtidigt är det näst intill inget fokus på kapital- och skatteflykt som ett svart hål, trots att det berövar länder hundratals miljarder dollar varje år i uteblivna skatteintäkter. Här behöver krafttag göras. Vi behöver även införa en effektiv land-för-land-rapportering för multinationella företag.

Regeringen överger både enprocentsmålet och en i det stora hela välfungerande biståndspolitik utan någon seriös dialog. Det är minst sagt anmärkningsvärt. Sverige ska vara en röst för solidaritet, demokrati och mänskliga rättigheter världen över. Vi ska ha ett väl fungerande bistånd som utgår från fattigdomsbekämpning och som sker på mottagarens villkor.