Herr talman! Låt mig börja med att kommentera nivån på biståndet. Vi har som sagt kommit överens om att lägga 56 miljarder årligen på bistånd, och det är 56 miljarder kronor som vi inte lägger på rättsväsendet, på järnvägsunderhållet eller på sjukvården. Det är 56 miljarder - otroligt mycket pengar - som vi i stället aktivt väljer att lägga på biståndet. Som sagt är det också mer pengar de här tre åren än de tre åren innan.

Vi har högre ambitioner för biståndet än att bara betala ut en viss andel av bni. Vi vill ha mer fokus på innehåll. Vi vill ha mer diskussion om vad vi ska göra och varför och om hur vi stärker effektiviteten i biståndet.

Vad gäller processen kring reformagendan har jag såklart förståelse för att Olle Thorell önskar ett större inflytande i svensk biståndspolitik än vad man har möjlighet att ha i opposition. Det är en naturlig känsla för en riksdagsledamot. Men vi vann valet och fick ett mandat att förändra också det här politikområdet.

Det har varit otaliga möten. Riksdagens alla partier har blivit inbjudna, och en rad andra aktörer har fått vara med och lämna synpunkter på hur en framtida reformagenda ska utformas.

Som jag sa i mitt anförande styrs biståndet av regeringen. Jag blev i alla fall aldrig konsulterad av tidigare biståndsministrar när man skulle se över strategier och så vidare. Jag kände då, precis som Olle Thorell gör nu, att jag gärna hade varit med och tyckt till. Det är dock inget konstigt med den här processen med tanke på hur biståndet styrs.