Herr talman! Vi börjar med debatten om att samtala eller inte. Vi står ju och samtalar nu i riksdagens kammare, Yasmine Eriksson. Jag behandlar dig med respekt. Jag förstår att du har rätt att vara här. Dina väljares röster är lika mycket värda som mina väljares. Ni har all rätt att lägga fram alla förslag ni vill. Ni ingår i regeringsunderlaget. Vi möts varje vecka i utskotten och debatterar tillsammans.

Men vi förhandlar inte med er. Vi står nämligen för långt från varandra värderingsmässigt. Vi vill inte kompromissa med våra värderingar och förhandla politiskt med er. Att Liberalerna gör det är det inte bara vi som är kritiska mot. Även i stort sett halva Liberalerna är ju kritiska till det. Det är också så att 97,6 procent av den svenska väljarkåren har valt ett annat parti än Liberalerna. Deras vägval är inte direkt någon succé.

Sedan frågar Yasmine Eriksson mig vilka jämställdhetsinsatser som vi är emot i Tidöavtalet och i reformagendan. Svaret är att vi inte är emot något av detta. Det är bra att SRHR nämns och att man vill stärka kvinnors och flickors rättigheter, deltagande i politiska församlingar och så vidare. Det är klart att vi är för det. Men låt mig likna den feministiska utrikespolitiken vid en fantastisk sportbil. Du plockar bort två däck och strålkastarna och säger: Vad är det för fel på sätet? Vad är det för fel på ratten? Vad är det för fel på motorn? Det är inget fel på allt detta. Men ni har plockat isär en sammansatt holistisk politik för feminism i bistånds- och utrikespolitiken. Den fungerar sämre när inte alla delar finns med.