Fru talman, ledamöter och marknadsskoleföreträdare! Jag skulle vilja inleda mitt anförande med att sända en tanke till alla de barn i Gaza som i dag inte har möjlighet att gå i skolan. Jag skulle vilja sända en tanke till alla barn i Kurdistan, till alla skolflickor i Iran som skriker "zan, zendegi, azadi" och till alla barn runt om i världen som inte har den förmån vi har här.

Fru talman! Det hade varit trevligt om också skolmarknadsministern - eller jag menar skolministern - hade varit här, men jag noterar att vi återigen har en skolpolitisk debatt utan närvaro av något av de utbildningspolitiska statsråden. Detta tycker jag är beklagligt.

"Skyll inte ifrån dig när det är ditt fel, Edholm." Så skrev lärarfacket Sveriges lärare för ett par månader sedan. I artikeln skrev man vidare: "Lotta Edholm har på olika sätt försökt påskina att regeringen lägger extremt mycket på skolan. Det stämmer inte. Om man bara ser till det som tillfördes i budgeten finns det flera år under det senaste tio åren när större resurser tillförts. Därtill gör den höga inflationen att pengarna räcker till mindre nu än tidigare."

Det är en sak att svensk borgerlighet använder begrepp som kommunism och liknande så fort någon kritiserar regeringens dåliga skolpolitik. Men är Sveriges lärare också en kommunistisk organisation? undrar jag. Är Sveriges Kommuner och Regioner en kommunistisk organisation? Är alla Sveriges skolforskare kommunister? Nej, jag tror inte att de är det, och jag tror också att regeringen vet att de inte är det.

Fru talman! Vänsterpartiets samlade förslag när det gäller statens budget finns i vår partibudgetmotion. I den motionen har vi också lagt en ram för utgiftsområde 16, som jag är här för att prata om i dag. Men vi har också ett särskilt yttrande i utbildningsutskottet eftersom vi inte ställer oss bakom regeringens budgetramar.

Sverige står inför mycket stora samhällsutmaningar, inte minst när det gäller skolan. Barns och ungas psykiska hälsa har kraftigt försämrats under de senaste åren, och allt fler unga dras in i kriminalitet. Förskolan och skolan är helt centrala skyddsfaktorer när det gäller dessa problem, men det är avgörande att skolan får de resurser och förutsättningar som behövs.

Vänsterpartiet föreslår att de generella statsbidragen ökas kraftigt 2024, i takt med inflation, löner och befolkningstillväxt i olika grupper de kommande åren. Ökade generella statsbidrag till kommuner är också den plattform som krävs för att verksamheterna ska få arbetsro att skapa en långsiktigt trygg, demokratisk och jämlik utbildningssektor.

Det är till exempel viktigt att alla barn har möjlighet att gå i förskola, oavsett föräldrarnas ekonomi. Därför föreslår vi att ett fribelopp införs inom maxtaxan. Vi avsätter här 1,3 miljarder mer än i regeringens förslag.

Vi föreslår också att ett ökat fribelopp införs för fritidshemsavgiften. För detta ändamål avsätter vi 640 miljoner kronor mer än i regeringens förslag.

Vidare anser vi att barngrupperna i förskola och på fritidshem är för stora. Därför gör vi riktade satsningar på personalförstärkning på bland annat fritidshemmen, där behoven är som störst.

Vänsterpartiet föreslår egna satsningar på generellt stöd till kommunerna inom utgiftsområde 25 på motsvarande cirka 30 miljarder kronor, vilket också är ungefär den summa som bland annat SKR har sagt behövs för att bibehålla den nuvarande kvaliteten. De har pratat om att 28 miljarder kronor behövs för att behålla den nuvarande kvaliteten.

Det har i dag stått borgerliga företrädare här i talarstolen och pratat om att kunskapsresultaten har sjunkit i den svenska skolan. Är lösningen då att minska resurserna till den svenska skolan, som regeringen gör nu? Svaret från Vänsterpartiet och, vet jag, hela den samlade oppositionen är nej. Svaret är satsningar och att visa den svenska skolan och de som verkar inom den att vi anser att den är ett prioriterat område - det gör inte regeringen.

Fru talman! Nyligen presenterades resultaten av Pisamätningen, och jag måste säga att det inte var trevligt att se de svenska resultaten. Jag kan börja med att säga att jag inte är speciellt förtjust i det stora fokuset på enskilda mätningar och internationella jämförelser. Jag tycker inte att svensk skolpolitik ska utformas endast utifrån internationella mätningar. Men en sak är ändå tydlig: Ännu en internationell mätning visar att svensk skola håller på att bli alltmer ojämlik. Och detta oroar Vänsterpartiet och mig.

Tidigare har OECD påpekat detta vid ett flertal tillfällen. Såväl svenska som internationella forskare har också sagt exakt samma sak, nämligen att marknadssystemet trasar sönder det svenska skolsystemet och leder till mer segregation och ojämlikhet.

Samtidigt finns det en annan fråga som är kopplad till detta och också påverkar den svenska skolan negativt; jag pratade om den tidigare. Det handlar om de enorma nedskärningar som regeringen just nu genomför när det gäller kommunerna och skolorna.

I en tid när lärare och rektorer skriker efter mer resurser och anställda tvingas sägas upp, bland annat på grund av nedskärningar som borgerligheten införde i majoriteten av de kommuner där man var med och styrde under förra mandatperioden, känner sig regeringen nu tvungen - samma partier som styrde majoriteten av landets kommuner tidigare - att inleda en extrem nedskärningsbudget gentemot svensk skola.

Jag fick inget svar från Fredrik Malm, Liberalerna, ordförande för utbildningsutskottet och med i samma parti som skolmarknadsministern och utbildningsmarknadsministern, om varför det är så viktigt för denna regering att göra de största nedskärningarna gentemot svensk skola just nu när det är som svårast.

Sveriges Kommuner och Regioner har protesterat. Sveriges lärare protesterar och anordnar demonstrationer mot detta. Elever och föräldrar startar olika grupper och uppror mot nedskärningarna. Men skolministern säger att pengarna inte är det viktigaste.

Pengarna är alltså det viktigaste när det handlar om att höja lönen för riksdagsledamöter, skoldirektörer, ägare till friskolor som ska få komma undan från skatten och olika typer av människor i vårt samhälle som befinner sig i toppen, men pengarna är inte det viktigaste när det handlar om skola, vård och omsorg - det vill säga vår välfärd, kärnan i vårt samhälle.

När lärare står i skolorna och säger att de inte klarar av mer nedskärningar blir Fredrik Malms, Liberalernas och regeringens svar att pengar inte växer på träd. Men tydligen växer de på träd någonstans, och det är i regeringens skattesänkningar. Där växer de på träd. När Sverigedemokraterna ska bestämma att marknadsexperimentet med svensk skola ska fortsätta, då finns det hur mycket pengar som helst. När miljarder kronor av våra skattemedel ska försvinna från vårt land på grund av ett experiment som man har inspirerats till av en diktator som heter Pinochet, då finns det hur mycket pengar som helst, men inte när det kommer till att låta de anställda få lugn och ro i den svenska skolan.

När högern pratar om att vi behöver förändra skolsystemet ska vi komma ihåg att bland annat Liberalerna har varit med och tagit fram fyra av de senaste fem skollagarna och läroplanerna i det här landet. Det vill säga att regeringspartierna också är högst ansvariga för den skolpolitik som finns i dag och som vi debatterar. Att de låtsas som att de inte är det är beklagligt.

Fru talman! Det går inte att prata om den svenska skolan utan att prata om marknadiseringen. Därför kommer jag gång på gång, i anförande efter anförande och replik efter replik, att ta upp frågan om hur ett av världens mest korrupta skolsystem tar sönder den svenska skolan. Det leder till att resurser försvinner från vårt gemensamma skolsystem och skattesystem. Det leder till att lärare inte får möjligheten att hjälpa barn på det sätt de vill och kan och som de är utbildade till.

Det leder till att skolledare tvingas skära ned, mot sin vilja, för att Fredrik Malm inte har mer pengar till skolan. Men han har mer pengar till skattesänkningar. Sverigedemokraterna har inte mer pengar för skolan, men de har pengar för att hyra fängelser utomlands.

Detta tycker jag är beklagligt. Sverige har gått från att vara en skolnation och en kunskapsnation till att bli ett land där de främsta företrädarna för regeringen inte ens är pålästa om vilken budget de själva har lagt fram i den här kammaren. Det hade jag förväntat mig från politiker i mitt hemland Iran, där de fått sin post genom att vara släkt med presidenten eller med någon annan, men inte i en demokrati som Sverige och inte i en kunskapsnation som Sverige.

Som utskottets viceordförande tog upp tidigare handlar det här om en enda sak, och det är att det finns kopplingar mellan politiska partier och företrädare i Sveriges riksdag och skolkoncernerna. Annars hade det inte funnits en enda anledning till att det här skolmarknadsexperimentet får fortsätta.

Vi har ju de facto ett system som inte ens finns i alla diktaturer, nämligen att en skolminister kommer direkt från skolmarknaden. Det är därför som jag genomgående i dag har pratat om skolmarknadsministern, för det är det vi lever med i dag.

För dem som lyssnar och inte ser detta kan jag säga att de borgerliga företrädarna verkar vara väldigt besvärade av mitt anförande just nu. Det gör också att jag vet att vi är på rätt väg när vi inom oppositionen tar upp frågan om skolmarknadiseringens misslyckande.

Vi kommer att se till att skapa en jämlik skola oavsett om den nuvarande regeringen vill det eller inte. Det märks i opinionssiffrorna, och det kommer att märkas på nästa valdag. Vi kommer att ta tillbaka den demokratiska kontrollen över den svenska skolan, och vi kommer att se till att lärare, skolpersonal och elever får den uppskattning och respekt de förtjänar - man ska åtminstone ha skolpolitiker som är pålästa på det de håller på med och inte sitter här och skrattar när andra talar från talarstolen. Det kommer vi att se till.

(Applåder)