Fru talman! "Vi bakar med kärlek" och "hemlagat mos" - det är två begrepp som vi alla känner igen. Vi stöter på dem i den lokala korvgrillen eller på brödförpackningen i mataffären.

Men vad är det egentligen man vill säga med ett sådant här budskap om kärlek och hemlagat? Som kunder får vi känslan av att man inte har tillagat moset eller bakat brödet huvudsakligen för att tjäna pengar, utan av kärlek. Man vill dela med sig av det goda för att man bryr sig om att kunderna ska få det allra bästa. Ekonomin är sekundär.

Barnmorskan är en roll som historiskt sett har varit närvarande under väldigt lång tid i Sverige. Ursprungligen var det ofta kvinnor i lokalsamhällen som hade erfarenhet av att assistera vid förlossningar som delade med sig av sina kunskaper till andra kvinnor. Rollen baserades ofta på tradition, gemenskap och kärlek till att stödja födande kvinnor. Ekonomin var sekundär.

Under 1800-talet och tidigare var många av dem som utförde förlossningsvård, inklusive barnmorskor, inte formellt utbildade. Man hjälpte till för att man kände ett kall. Ofta kunde man som tack erhålla mat och husrum för att överleva, men själva arbetet utförde man av kärlek.

År 1815 bildades barnmorskesocieteten i Sverige för att reglera och förbättra barnmorskornas utbildning och kompetens, och 1833 infördes den första svenska barnmorskelagen. Från 1835 krävdes det även en examen för att få praktisera som barnmorska. Med utvecklingen av sjukvården och införandet av formell utbildning för barnmorskor började de gradvis få en ökad status i samhället och blev slutligen en erkänd yrkesgrupp under 1900-talet. Men själva arbetet gjorde man fortfarande av kärlek.

Det skulle dröja ända fram till 1943, alltså för 80 år sedan, innan man skulle erhålla någon som helst form av ekonomisk ersättning för arbetet som barnmorska. För varför skulle man ha lön? Att ta hand om barn och andra kvinnor gör man ju såklart av kärlek!

Vare sig vi vill eller inte lever flera av de här uppfattningarna kvar i vårt samhälle. Vi bakar fortfarande bröd med kärlek och äter hemlagat mos. Men det märks kanske än tydligare hur gemene man resonerar när en it-tekniker kräver högre lön för att företagets hemsida ska fortsätta att fungera jämfört med när en vårdare kräver högre lön för att de äldre ska fortsätta att få mat. Den naturliga instinkten för de flesta i ett sådant scenario är att, motvilligt eller ej, reagera på hur vårdaren resonerar: Tänk på de äldre! Är pengar det enda som spelar roll?

Rent instinktivt förväntar vi oss att människor ska utföra vissa typer av arbete av kärlek, inte av ekonomiska skäl. Och självklart handlar det om mellanmänsklig kärlek och omsorg, men bara för att man är en god människa som bryr sig om andra ska man inte behöva stå tillbaka ekonomiskt.

Det är således inte speciellt förvånande att vårdaren i ett lönesamtal har betydligt svårare att argumentera för en högre lön än en it-tekniker. I de yrken och på de arbetsplatser där det handlar om omsorg av andra människor, exempelvis hemtjänsten, förskolan, barnskötare eller undersköterskor, är över 90 procent kvinnor. En fordonsreparatör - ett yrke där 97 procent är män - tjänar i snitt 30 000 kronor. En förskollärare - där 96 procent är kvinnor - tjänar 29 000 kronor. Det är alltså mer lönsamt att laga trasiga bilar än att bygga hela barn.

Fru talman! Så vad gör vi åt saken? Ofta hör vi förslag om exempelvis kvotering till bolagsstyrelser eller en tvingade fördelning i föräldraförsäkringen, det vill säga att jämställdhet ska beräknas i utfall. Är det minst 40 procent kvinnor är vi nöjda. Varför det ser ut som det gör är tydligen sekundärt.

Jag vill påstå att kvotering inte löser några som helst problem. På sin höjd kan det motverka symtomen och dölja det ursprungliga problemet kring synen på kvinnor respektive män så att man slipper se det. Man kan fråga sig varför en förlegad syn på att en kvinna inte vill ha en värdig lön utan ska utföra sitt arbete på grund av kärlek skulle förbättras för att vi tvingar föräldrar att dela på sin föräldraledighet.

Varför skulle ansvaret för det obetalda hem- och omsorgsarbetet förbättras för att vi inte tar hänsyn till kompetens och i stället kvoterar in det underrepresenterade könet i en bolagsstyrelse?

Det handlar i grund och botten om samhällets värderingar och normer. Och det är ingenting vi får bukt med genom att tvinga in folk i olika mönster för att få "rätt" utfall. Vi får bukt med jämställdheten genom bra uppfostran, en god utbildning och lämpliga förebilder.

Låt mig dröja mig kvar lite grann just vid förebilder. En individ, en människa, bygger upp sin grundläggande syn på vad som är rätt och fel, på empati och på att förhålla sig till andra individer mycket tidigt i livet. Det inkluderar även jämställdhet i form av synen på kvinnor och män och hur de interagerar med varandra i vardagen. Man kan därför tycka att det borde vara prioriterat att låta barn få ta del av hur kvinnor och män interagerar med varandra och se att de är jämlika - för de ska vara jämlika i vårt samhälle.

Personalen i svensk förskola består till 96 procent av kvinnor, som alla gör ett fantastiskt jobb. Under föregående mandatperiod var jag ledamot i utbildningsutskottet och fokuserade just på svensk förskola, som består av äkta samhällshjältar. Men den faktiska jämställdheten i svensk förskola, liksom manliga förebilder, är nästan helt obefintlig när bara 4 procent är män.

Det är därför inte särskilt konstigt att man redan från unga år förknippar kvinnan med omhändertagande av barn. Men det höjs det inga röster om alls. I de fall kvinnan är underrepresenterad läggs det fram förslag på förslag. Men i de fall mannen är underrepresenterad, exempelvis i förskolan, är det helt tyst. Och inom förskolan skulle det verkligen skulle behövas manliga förebilder. Men det kommer inga förslag.

I stället för att åtgärda grundproblematiken har man försökt åtgärda symtomen och infört en genuspedagogik som redan i unga år fastställer att det är skillnad på flickor och pojkar. Det är en pedagogik som nu, 2023, fortfarande saknar bevisad evidens för att den faktiskt fungerar.

Snarare ser vi de negativa effekterna av hur den genuspedagogik vi införde i läroplanen 1998 nu 25 år senare leder till lavinartade ökningar av könsdysfori. Att det är fler flickor som vill bli pojkar än tvärtom är inte heller speciellt förvånande eftersom man från radikalfeministiskt håll matas med sanningen att man som flicka är förtryckt baserat på sin könstillhörighet och att det enda sättet att lyckas tydligen är att bli inkvoterad.

Fru talman! Vi måste sluta stirra oss blinda på utfallet och i stället börja fokusera på möjligheterna och hur vi som samhälle skapar dessa möjligheter. Värdena i om ett samhälle ska kunna anses vara jämställt är när det finns lika möjligheter och lika förutsättningar oavsett kön. Att nå dit är inte enkelt - det påstår ingen - men budgetpropositionen från Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, som vi nu pratar om, är ett bra steg på vägen åt rätt håll. Jag vill passa på att yrka bifall till densamma.

Vi ska fortsätta att baka med kärlek, och vi ska fortsätta att äta hemlagat mos. Men vi måste skifta fokus. Vi behöver revidera hur vi mäter jämställdhet och fokusera på förutsättningar framför utfall. När kvinnor och män på exakt lika villkor är fria att göra sina egna val, bestämma över sitt eget liv och sin egen familj - oavsett vad man sedan väljer att göra - först då, och endast då, har vi ett jämställt samhälle.

När staten aktivt försöker styra en individs fria vilja för att nå ett önskat utfall är det raka motsatsen till jämställdhet. Positiv särbehandling leder alltid till negativ särbehandling av någon annan.

(Applåder)