Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i AU1.

Jag vill också göra kammaren uppmärksam på att jag kommer att prata om både integration och jämställdhet. Det beror inte på outsourcing utan handlar helt enkelt om liberala superkrafter. Jag vill samtidigt be om ursäkt på förhand för att jag eventuellt kommer att överskrida min talartid lite grann.

Fru talman! I förra veckan gav statsrådet Pehrson SCB och Boverket i uppdrag att ta fram en lista över utanförskapsområden i Sverige. Det är ett viktigt arbete, och det är en fortsättning på det arbete som Liberalerna - dåvarande Folkpartiet - med Nyamko Sabuni i spetsen gjorde 2004 och som hette Utanförskapets karta.

Endast med tillräckliga kunskaper kan vi göra rätt insatser. När ett område utmärker sig med mycket kriminalitet kommer det upp på polisens lista över utsatta områden - men då är det så dags. För att kunna göra goda, förebyggande insatser på riktigt behöver vi veta vilka förutsättningar som de boende har i ett socialt och ekonomiskt utsatt område. Då kan vi prata förebyggande arbete i god tid.

Det går nämligen att förändra områden med riskstämpel. Jag tänker på Landskrona, där min partikamrat Torkild Strandberg har visat att man med rätt kunskaper och modiga liberala insatser kopplade till problematiken kan göra ett tidigare utsatt område till en blomstrande och trygg bostadsmiljö. Låt oss lära av Landskrona och liberalt förebyggande arbete - område för område och kommun för kommun! En kartläggning är steg ett.

För några veckor sedan besökte jag Hoshi Kafashi i Motala. Det var Hoshi som startade organisationen Shanazi hjältar och hjältinnor, som har ett arbetssätt och en metodik där man med hjälp av förebilder ifrågasätter hedersnormer och hedersproblematik. Satsningar på förebyggande arbete som gör skillnad på riktigt tar lång tid, men vi har inget val. Vi måste ändra normer och värderingar. Det är tidskrävande, men forskning visar att det är en metod som fungerar. Den treåriga satsning som regeringen aviserat är mycket behövlig och välkommen. Vi behöver fler projekt som Shanazi hjältar och hjältinnor över hela Sverige.

Fru talman! I teorin är Sverige ett av världens mest jämställda länder att leva i. Men i verklighetens Sverige 2023 förfogar fortfarande kvinnor över bara 1 procent av riskkapitalet, och knappt 30 procent av Sveriges entreprenörer är kvinnor. Fortfarande tas bara en dryg fjärdedel av föräldraledigheten ut av män, oavsett om det är kvinnan eller mannen som har högst inkomst. Fortfarande är normen att det är kvinnan som går ned i deltid om det behövs för att klara av vardagen som småbarnsförälder. Fortfarande är det främst kvinnor som efter ett långt arbetsliv får ut minst i pension och tvingas leva under knappa ekonomiska förhållanden.

Föräldrar sparar mer till sina söner än till sina döttrar, och unga kvinnors sparande ligger långt efter många manliga jämnårigas. Faktiskt är skillnaderna så markanta att män i 30-årsåldern har nästan dubbelt så stora besparingar som jämnåriga kvinnor. Det är en ojämlikhet som följer med genom livet, för när det blir dags att skaffa familj ökar skillnaderna ytterligare. Någonstans när barnafödandet kommer in i bilden suddas jämställdheten ut.

Vi behöver tänka nytt om vår föräldraförsäkring. Vi måste ha en föräldraförsäkring som är mer flexibel, med möjlighet att välja en kortare försäkring med full ersättning eller en längre period med lägre ersättning. Givetvis ska vi ha en försäkring som passar i alla typer av relationer. Den ska passa för skilda föräldrar, regnbågsfamiljer och helt andra sätt att leva.

Fru talman! Kvinnor driver tjänsteföretag och män byggföretag. Män driver stora bolag och kvinnor små, oftast utan anställda. Andelen kvinnor sjunker dessutom då den politiska debatten fastnar i stopp för vinster i välfärden i de sektorer där kvinnor dominerar. Vi som på riktigt värnar kvinnors egenmakt sätter inte käppar i hjulen för kvinnors företagande och kvinnors rätt att leva sina drömmar.

Det handlar inte om att kvinnor inte vågar ta risker, utan det handlar om sunkiga strukturer. Banker och centralt placerade nyckelpersoner premierar personer som liknar dem själva, och det är oftast en Petter eller en Niklas. Jag har träffat kvinnor i stora nationella bolag som på allvar säger att det bästa de kan göra när de ska träffa riskkapitalister och banker är att ha med en man på mötet - år 2023. Det är beklämmande.

Vi pratar alla varmt och ömt om den svenska modellen från höger till vänster i kammaren, och det är sant att den modellen har tjänat oss väl, med få konfliktdagar. Men vi måste också börja prata på allvar om att de som förlorat på modellen och alltjämt fortsätter att förlora är kvinnorna. Med den svenska lönemodell vi har kommer det ekonomiska gapet mellan de kvinnodominerade yrkeskategorierna inom vård och omsorg och männen i industrin aldrig att slutas; det handlar om löneutvecklingen. Vill vi ha det så - att det som vanligt är kvinnorna som betalar priset?

Ekonomiskt jämställdhet och ett fuck off-kapital borde alla kvinnor ha. Det är inte minst viktigt för dem som lever i en våldsam relation. Det finns inget som begränsar en människas frihet så mycket som våld. För att komma till rätta med mäns våld mot kvinnor måste vi arbeta på flera plan. Vi måste få män att sluta slå. Det är ovärdigt att kvinnor och barn ska gömma sig för män som hotar dem till livet och berövar dem deras frihet. Tack för att regeringen ser över kontaktförbudsmöjligheterna i den pågående utredningen!

Det viktigaste för att nå målet är det förebyggande arbetet - slaget som aldrig delas ut, den psykiska terrorn och förföljelsen som aldrig blir av. Redan i förskolan måste vi vara uppmärksamma på könsstereotypa mönster. I skolan måste det finnas diskussioner kring machokultur och förövare. Jämställdhetsminister Brandbergs fokus på våld i unga relationer är ett synsätt som på riktigt kan ändra förutsättningarna för alla de kvinnor som stöter på en man med våldskapital som bara gått vidare för att slå i nästa relation.

Jag är stolt över att Sverige har kommit så här långt. Det har varit en hård kamp som tidigare generationer av kvinnorättskämpar och feminister fört. I dag vilar ansvaret på oss. Fortfarande lever kvinnor och flickor med rädsla för våld i alla samhällsklasser, i alla etniska grupper och i alla åldrar. När vi inte längre behöver stå här i kammaren och återigen diskutera mäns våld mot kvinnor, när löneskillnader på grund av kön inte kan registreras och när alla oavsett uppväxtplats får leva sitt bästa liv - först då kan vi tystna.