Fru talman! För snart tre månader sedan lade Sverigedemokraterna och deras stödpartier i regeringen förslag till statsbudget och utgiftsramar som ska styra svensk ekonomi nästa år. Deras prioriteringar är tydliga. I stället för att underlätta för hushållen, vården, skolan och äldreomsorgen satsar de på skattesänkningar för de rika, trots den ekonomiska krisen och välfärdens akuta behov av investeringar. Deras prioriteringar fördjupar våra största samhällsproblem samtidigt som de sätter Sveriges kommuner och regioner under hård ekonomisk press. Det är dessvärre inte överord att säga att Sverige befinner sig i ett läge där en redan pressad välfärd går in i en fullskalig kris.

I den del av budgeten som gäller integration, eller regeringens avsaknad av integration, är det svårt att ens finna hopp och riktning i den politik som landets styrande driver igenom. Om vi börjar vid mottagandet fortsätter denna regering med korta uppehållstillstånd, låga dagersättningar och tillfälliga boenden som ökar ohälsan efter flykt och ger asylsökande allt sämre levnadsvillkor. Man sätter gruppen långt under fattigdomsgränsen så att de varken har råd med mat eller blöjor till sina barn. Det är näst intill omöjligt för föräldrar att skapa trygghet för sina barn när skyddsbehovet gång på gång måste omprövas och familjeåterföreningen försvåras ännu mer.

Med ännu mer osäkerhet, otrygghet och många gånger rättslöshet har den här regeringen gjort det tydligt att de inte vill ha integration. De vill ha återvändandepolitik. Det sker mot bakgrund av det paradigmskifte i migrationspolitiken som den förra regeringen genomförde och som innebar ett skifte när det gäller synen på migration, integration och rättigheter. I stället för att se rättigheter och möjligheter som en väg till integration valde en majoritet i riksdagen att använda undandragande av rättigheter som ett sätt att försöka skrämma bort människor på flykt. Omläggningen motiverades uteslutande med att de försämrade levnadsvillkoren för nyanlända skulle få färre att söka skydd i Sverige.

Den högernationalistiska regering som tillträdde förra året tar detta skifte ett steg längre genom att föreslå en politik som syftar till att få människor som redan befinner sig i Sverige att vilja lämna landet. Det innebär att levnadsvillkoren försämras även för människor som levt i Sverige under lång tid.

Så blir det med en regering som bygger ett samarbete mellan delar av den forna Alliansen och Sverigedemokraterna - det organiserade kapitalets och den organiserade rasismens parlamentariska företrädare. Deras politiska projekt bygger på att utmåla människor från andra länder som skyldiga till samtliga problem i samhället. Detta gör de dels för att skyla över den egna politikens misslyckande, dels för att kunna nedmontera våra välfärds- och trygghetssystem. Tidöavtalets skrivningar pekar mot en ekonomisk politik som liknar Alliansens negativa arbetslinje, men nu med etniska förtecken.

Alliansregeringen riktade sina attacker mot sjuka och arbetslösa. När exempelvis sjukförsäkringen skulle nedmonteras beskrevs dessa grupper som lata och som belastning för samhället. Därmed blev nedskärningarna lättare att motivera. Hos den här regeringen har utrikes födda fått ta över rollen som grunden till Sveriges alla problem. Genom att utmåla dem som inte har fötts här som hot och belastning blir det lättare att villkora deras välfärd och rättigheter.

Nedskärningarna av välfärden, sjukvården, skolan och bostadsbyggandet drabbar naturligtvis oss alla, och inte minst förvärrar de problemen med integrationen. Vi kommer att möta urholkade trygghetssystem, och vi möter redan i dag en välfärd på svältkost och löner och ersättningar som inte räcker till. De rika kan dra ifrån, men de fattiga lämnas efter.

Det är i den skärningspunkten som den här regeringen behöver rasismen. Oavsett om det handlar om arbetslöshet, bostadskris eller den eftersatta välfärden är den här regeringen som besatt av att peka på invandringen för att själv smita från ansvar. Människor som funderar på hur de ska få ihop hushållskassan i slutet av månaden tänker man inte särskilt mycket på. Inte heller tänker man på de barnfamiljer som står inför valet att sätta mat på bordet till sina barn eller betala hyran, och matpriserna vill man inte göra så mycket åt just nu.

I stället för att agera eller ens kommentera situationer som dessa eller de alarmerande prognoserna för sjukvård eller skola eller övrig välfärd har man från regeringens och Sverigedemokraternas håll lyckats komma med alla andra slags utspel om hur man ska underlätta utvisningar av svårt sjuka barn eller hur man ska göra människor statslösa eller utsätta minoriteter för en hatisk retorik.

Fru talman! Vänsterpartiet kommer aldrig att acceptera en sådan politik som splittrar och delar upp samhället i olika grupper med olika rättigheter. Vi vet att vårt starkaste verktyg är solidaritet. Vi vet att de bästa samhällena byggs jämlika och med minskade ekonomiska klyftor. Genom en stark och robust välfärd som omfattar oss alla kan vi få förutsättningar att skapa goda liv för oss själva och ett tryggt samhälle tillsammans.

Nyckeln till framgång för Sverige har aldrig varit nedskärningar, lägre löner eller sämre villkor. Vår styrka har varit att investera i samhället och i varandra - i utbildning, bostäder, hälsa och jämlikhet. Det är så Sverige utvecklas och växer. Det har hela vår moderna historia utvisat. Tidigare generationer fick bättre utbildning och bättre jobb samtidigt som vi blev fler. Det var möjligt tack vare långsiktigt lönsamma investeringar. Det är en lärdom Sverige måste ta till sig även i dag.

Vi behöver helt enkelt bygga ett rymligare och starkare Sverige genom att investera i samhället och människorna i det. Det är den viktigaste och effektivaste integrationsmotorn. Vi har historiskt bevisat att det är fullt möjligt att investera i den generella välfärden, att minska de ekonomiska klyftorna och att samtidigt erbjuda trygga jobb och ett starkt mottagande.

Vi är övertygade om att människor lyckas bättre med bättre förutsättningar. Det är hur vi investerar i samhället och människorna i det som avgör hur väl vi lyckas.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag vara tydlig med att det går att undvika de kommande nedskärningarna i välfärden bara man väljer att prioritera det. Jag måste säga att jag får overklighetskänslor när jag hör Sverigedemokraterna och regeringen som har pratat om våldsvågen hela hösten och även har tagit upp det här i dag. De vill ge sken av att de gör stora satsningar, men samtidigt planerar de nedskärningar på skola och socialtjänst. Det handlar helt enkelt om avgörande yrkesgrupper i kampen mot gängen. Skär man ned där får det omedelbara konsekvenser och förvärrar situationen vi är i.

För att bryta våldsvågen måste vi omedelbart stoppa nyrekryteringen till gängen. Det måste få kosta pengar. De ambitionerna har inte regeringen. Den första linjen för att stoppa nyrekryteringen är socialtjänsten, lärare, kuratorer, specialpedagoger och all annan lokal välfärdspersonal och civilsamhälle. Dessa människor larmar nu om att de går på knäna. Men vi har en regering som tycker att nedskärningar och skattesänkningar för de rika är viktigare än resurstillskott till en helt avgörande yrkesgrupp.

Det är regeringen som är ansvarig för det här - ingen annan.