Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Olof Palme var av åsikten att människor som sökte skydd i Sverige skulle veta att de fick stanna för att direkt kunna komma in i samhället, vara med sin familj och bygga sin framtid här. Under hans tid som statsminister infördes permanenta uppehållstillstånd som huvudregel, för integrationens skull.

Mycket har hänt sedan dess, men i modern tid var Socialdemokraterna trots allt först med paradigmskiftet i migrationspolitiken - det får man allt ge dem. Det tydligaste exemplet på detta skifte är försörjningskraven för rätten att leva med sin familj och sina barn, åtgärder som vi med absolut säkerhet och kunskap vet leder till otrygghet och sämre integration men som också skapar en maktobalans på arbetsmarknaden.

Den nyanlända löntagaren är många gånger utlämnad åt arbetsgivaren eftersom man gör allt, på vilka villkor som helst, för att få vara med sina barn och sin familj. Man blir därmed lättare att utnyttja, underbetala, tafsa på, byta ut och tysta. Detta är även en nederlagsstrategi för kollegan som arbetar bredvid. Löntagarkollektivet är aldrig starkare än den otryggaste på arbetsmarknaden.

Hur kommer det sig då att Socialdemokraterna fortsätter att hålla fast vid dessa regler för uppehållstillstånd, som är utformade på ett sätt som leder till oönskad maktbalans på svensk arbetsmarknad till arbetsgivarens fördel? Och hur kommer det sig att man håller fast vid dessa regler trots att det är uppenbart att integrationen blir sämre när man håller barn och föräldrar separerade?