Fru talman! Nyligen besökte jag Rosengrenska stiftelsen i Göteborg. Där arbetar tandläkare, sjuksköterskor och andra frivilliga med att hjälpa människor att söka och få den vård som de behöver. Rosengrenska stiftelsen möter människor som lever som papperslösa. På plats såg jag alltifrån bebisar till människor med rullator. Det är människor i olika livssituationer med en enda sak gemensamt: Det svenska samhället trodde inte på deras behov av skydd, men de är mer rädda för att åka till sina tidigare hemländer än för den otroligt svåra livssituation de lever i som papperslösa.

Människor som är papperslösa i Sverige har väldigt få rättigheter, men de har rätt till vård, och barn har rätt att gå i skolan. Det är grundläggande mänskliga rättigheter som gäller alla. Men det jag upplevde när jag mötte de frivilliga som försöker hjälpa människor att få dessa rättigheter var att man redan nu märker att personer som behöver vård inte vågar gå till vårdcentralen. Redan nu, på grund av debatten om angiverilagen, har rädslan spritt sig. Detta kan få allvarliga konsekvenser. Om kvinnor som ska föda barn blir för rädda att åka till förlossningsvården och i stället föder hemma kan det innebära livsfara både för barnet och för den födande kvinnan. Om personer väntar med att söka vård kan deras hälsa förvärras, med allvarliga konsekvenser som följd.

Det är detta vi menar när vi säger att en angiverilag gör skuggsamhället mörkare för dem som lever där. Den gör inte att människor kommer ifrån skuggsamhället. Tvärtom kommer kontaktytorna med samhället att minska.

På Rosengrenska stiftelsen mötte jag också dem som riktar in sig på att stödja barn. För barn som lever i en otroligt utsatt situation, egentligen oavsett vilken den är, är förskolan och skolan en särskilt viktig skyddsfaktor. Den är viktig för alla barn, men för de här barnen är den helt central. De är rädda, för bland de barn som nu inte har kommit tillbaka till skolbänken efter sommarlovet finns också de som stannat hemma på grund av rädsla för angiveri.

Min fråga handlar inte om utredningen eller den nya lagen, utan min fråga är vad Lotta Edholm och sjukvårdsministern ska göra här och nu för att folk ska våga söka vård och gå till skolan.