Herr talman! Angiveri - smaka på det ordet, för det är precis det vi ska tala om i dag. Informationsplikt är det inte, utan det här blir angiveri.

Ibland har vi vänsterpartister här i talarstolen beskyllts för att vara kommunister, vilket vi förstås inte är. Men det märkliga är att den här regeringen plockar fram en utredning med ett eventuellt lagförslag som påminner starkt om vad vi såg i de gamla kommunistländerna, i Östtyskland, i Sovjet och så vidare. Jag tycker att det är tragiskt.

Så här skriver Erik Helmerson i DN: "Läkare, lärare, socialanställda, från alla håll säger de nej till att ange människor som sökt deras hjälp. En angiverilag, som föreslås i Tidöavtalet, vore ett försök från staten att rensa ut den mänskliga moralen ur samhällskontraktet. Att plocka bort etiken ur en mänsklig ekvation. Då blir den också ett statligt försök att avskaffa något av vad det är att vara människa."

I inslag i medier har den ansvariga ministern påstått att det finns 100 000 papperslösa i Sverige, vilket inte kan styrkas. För oss framstår det som att man drar igång en utredning om eventuell lagstiftning som är extrem för det här landet och utgår från antaganden som inte är riktigt okej. Det blir väldigt märkligt. Siffran 100 000 låter väldigt maffig, men stämmer den egentligen? Det blir som att fernissa något som inte finns. Det låter bra, men är det sant?

Regeringen och Sverigedemokraterna fortsätter att ta ett steg mot en angiverilag som innebär att offentligt anställda ska vara skyldiga att anmäla papperslösa. Tanken är att personal inom skola, sjukvård och socialtjänst ska vara skyldig att rapportera till polisen och Migrationsverket när de kommer i kontakt med människor utan tillstånd att vara i Sverige.

Vänsterpartiet har tidigare krävt att regeringen omedelbart ska dra tillbaka förslaget om utredning av en angiverilag. Min interpellation fokuserade särskilt på anställda inom hälso- och sjukvården och riktade sig till sjukvårdsministern Acko Ankarberg Johansson. Och hon är som sagt inte heller här i dag.

Frågorna är väldigt specifika för hälso- och sjukvården på olika sätt. Det är nämligen så att alla som arbetar inom hälso- och sjukvården både offentligt och privat gör det under sekretess och tystnadsplikt. Det innebär att alla uppgifter som rör patientens personliga förhållanden skyddas av sekretess. Sekretessen regleras av offentlighets- och sekretesslagen för dem som arbetar inom staten, regionerna och kommunerna, medan de som arbetar hos privata vårdgivare ska följa reglerna om tystnadsplikt i patientsäkerhetslagen.

Hälso- och sjukvårdslagen är supertydlig med att vård alltid ska ges efter behov. De som är i störst nöd ska prioriteras först. Om man inför en anmälningsplikt, som ni väljer att kalla angiverilagen, för anställda inom sjukvården skulle det betyda att lagarna behöver ändras helt och hållet. Och det var detta som mina frågor till sjukvårdsministern gällde. Ett införande av anmälningsplikt för anställda inom sjukvården innebär att hälso och sjukvårdslagen, offentlighets- och sekretesslagen och patientsäkerhetslagen måste ändras. Det är ju konsekvensen av den här typen av lagförslag.