Fru talman! Jag tackar för alla inlägg i debatten. Det här är en genuint svår fråga, och jag tycker att det är viktigt att alla perspektiv belyses. Men jag tycker också att det är viktigt att vi behåller sans och reson i debatten, för jag tror att det blir en bättre debatt då.

Det är också viktigt att komma ihåg att de personer som informationsutbytet i första hand tar sikte på är personer som har fått sin sak prövad av Migrationsverket och i de flesta fall också av domstol. De har en skyldighet att självmant lämna landet. Man ska också komma ihåg, apropå det som Tony Haddou sa i sitt senaste inlägg, att det går att verkställa utvisningsbeslut till i princip alla världens länder om den enskilda själv samarbetar. Om det är så att det inte går att verkställa ett utvisningsbeslut, till exempel för att mottagande land inte tar emot, går det också att utfärda ett tillfälligt uppehållstillstånd. Om man inte gör det är det för att man bedömer att personen ska kunna lämna landet.

I grunden handlar det ju om vart våra resurser ska gå. Man måste lyfta blicken och komma ihåg att behovet av skydd i världen är enormt. Även om det ibland är svårt tycker jag att det är en skyldighet för oss som vill hjälpa människor på flykt att förmå att prioritera. Det handlar om att säkerställa att de personer som vi väljer att ge våra resurser till och ge skydd också har skyddsskäl; då är det dit resurserna ska gå. Men om vi väljer att ständigt ge resurser till människor som faktiskt inte har skyddsskäl utan tvärtom har en skyldighet att lämna landet försvårar det naturligtvis våra möjligheter att hjälpa människor som faktiskt är i behov av skydd.

Reglering av informationsutbyte, som vi utreder nu, är alltså ingenting nytt inom utlänningsrätten, något som både Stefan Olsson och Jessica Rosencrantz har framhållit. Regleringen har tidigare omfattat en skyldighet för skolstyrelsen och senare också socialnämnden att underrätta polisen om en utlännings vistelse i landet när utlänningen skrivs in eller tas in i grundskolan eller gymnasieskolan. Det är precis som Stefan Olsson säger: Detta är en reglering som finns i Tyskland sedan 90-talet, under regeringar av varierande färg. Ganska nyligen tog man in ett undantag för utbildningssektorn, men frågan infinner sig: Ska detta anses vara ett angiverisamhälle? Jag tycker att man ska vara försiktig med vilka ord man använder.

Jag ska försöka att besvara alla de frågor som har kommit. Till att börja med ifrågasätter Niels Paarup-Petersen att jag är här över huvud taget. Det har han naturligtvis all rätt i världen att göra, men det är ju så att vi har en ansvarsfördelning inom regeringen. Jag ansvarar för den här frågan och de här direktiven, och därför är det jag som är här.

Är det korrekt att barn utvisas i dag? Det är ju så att man alltid tar hänsyn, och har gjort det länge i utlänningslagen, till barnets bästa. Ändå kan man landa ned i att det är förenligt med barnets bästa att barnet utvisas, och det sker i dag.

Skulle barnkonventionen hindra anmälning när det inte hindrar utvisning? Det kan jag inte svara på, utan det är just det som utredaren ska göra. Det vill jag inte föregripa.

Karin Rågsjö ifrågasätter min uppgift om hur många som vistas i skuggsamhället. Det är en jättesvår bedömning att göra, men det finns bedömare som menar att det kan uppgå till 100 000 eller till och med därutöver. Det är det jag har sagt, och det är ett påstående som KU inte har slagit ned på efter anmälan.

Jag inser att min tid är ute, så jag återkommer med fortsatta svar.