Fru talman! Skogen är och har varit en ryggrad i svensk ekonomi och ska fortsätta att vara det. Den har definitivt också många fler värden än de ekonomiska.

Det som oroar oss just nu är att det årliga kolupptaget i svensk skog och mark har sjunkit med 40 procent på tio år. Det motsvarar mer än de samlade utsläppen från alla inrikes transporter under ett år.

I riksskogstaxeringens statistik närmar sig nu den fallande kurvan för tillväxt den stigande kurvan för avverkning och naturlig dödlighet. Och när kurvorna möts har vi inte längre en kolsänka. Vi har haft en högre avverkning och en högre naturlig dödlighet som en följd av både torka och granbarkborre. Vi ser också en minskad tillväxttakt, även om den ökat lite grann från 2019.

Klimatförändringarna är här och nu, ledamoten, och de syns i skogen. Enligt det som också ledamoten tog upp i sitt anförande, EU:s nya klimatlagstiftning om LULUCF, ska Sverige öka den genomsnittliga totala nettoinlagringen i skog, mark och träprodukter med 4 miljoner ton till år 2030 jämfört med snittvärdet 2016-2018.

Detta är en stor utmaning, och det är en speciellt stor utmaning om vi samtidigt ser att vår kolsänka minskar år från år.

Min fråga till ledamoten blir: Hur ska detta uppnås?