Fru talman! Jag vill börja med att konstatera att eftersom Vänsterpartiets förslag till anslag inom utgiftsområdet ligger över regeringens kan jag inte reservera mig. Vänsterpartiets budgetalternativ ska ses som en helhet. Därför väljer vi att avstå från ställningstagande och lägger i stället fram ett särskilt yttrande om vår politik.

Hur ska man få till regional utveckling? Jag ska ge er en liten historiebeskrivning.

Jag bor och har i hela mitt liv bott i en liten by i norra delen av Pajala kommun. Byn kom till för att skogsarbetare behövdes i de statliga skogarna. Man utlokaliserade folk med löften om hundra dagsverken i skogen. Själv skulle man uppföra ladugård och bostadshus och bryta upp odlingsmark för kreaturen. Byn hette först bara Pajala Ö kolonat. Min farfar var den som först flyttade in till byn 1924. Huset stod klart 1923, det vill säga att min föräldragård har fyllt hundra år i år.

Det var väl någon form av regional utveckling också på den tiden. Man upprättade en by mitt ute i skogen. Det var fattigt och mycket misär samt ständig armbrytning om vad som var rättigheter kontra skyldigheter för torparna gentemot kolonisationsnämnden och tvärtom. Nu är allt detta historia. Byn hette faktiskt Kaarnevaara.

Varför berättar jag då detta för er? Jo, jag vill berätta om hur samhällen byggdes upp när folk fick bostad och försörjning. Grannbyarna fick sedan på 40- och 50-talen jätteförmånliga lån till hus, som i folkmun fick namnet barnrikehus. Men det var nog egentligen Per Albin-hus som de hette.

Skolor byggdes i nästan varje by, ty barnaskarorna var stora. Affärer fanns i näst intill varje by. När jag var grabb kunde jag cykla till tre affärer, och då pratar jag om en radie på knappt en mil. I dag får jag ta bilen sex och en halv mil för att köpa en liter mjölk.

Det fanns kollektivtrafik i form av bussförbindelser till kyrkbyn eller kommuncentrumet varje dag, till och med två avgångar. Att bussarna hade i uppgift att ta med mjölkkrukorna från byarnas mjölkbryggor, vara postbud och sköta godstransporter var bara naturligt.

Vi grabbar som åkte till skolan hjälpte till så gott vi kunde med på- och avlastning av krukorna, så klart. Och jag kan tala om att vi blev ganska duktiga på att veta vilka kor som mjölkade bra i byarna.

Det var framtidstro som gällde på landsbygden, helt klart.

Vad var det som var drivkraften? Jo, naturresurser, vilket är sådant som inte finns i de asfalterade stadsmiljöerna och betongkvarteren. Skogen var helt klart den största arbetsgivaren. Sedan kom livsmedelsproduktionen i form av mjölk och kött från gårdarna. Man hade helt klart byggt upp en självförsörjning av baslivsmedel på den tiden. Sedan var givetvis veckopendling från gårdarna till gruvarbeten i malmfälten mycket vanligt från mitten av 60-talet och framåt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regional utveckling

Jag har så många gånger kört förbi alla dessa byar, som i dag står näst intill tomma på folk och gårdar. Ladugårdar var lika vanliga på nästan alla gårdar som ett garage är i villaområdena i dag. Dåtidens samhällsplan innehöll landsbygdens bidrag till AB Sverige. I gengäld fick vi samhällskontrakt som såg till att vi hade fungerande infrastruktur som telefoni, som kostade lika mycket för alla i landet. Elpriset var förmånligt, och det var samma pris för alla. Vi hade alltid läkare på plats på vårdcentralerna, tandläkare likaså. Och posten kom sex dagar i veckan. I dag kommer den två gånger i veckan. Vägarna underhölls så gott det gick. Vintervägunderhållet fungerade egentligen för bra om man frågade en tioåring som önskade att vägen inte skulle plogas för att slippa gå till skolan.

Nå, vad har hänt med all utveckling och dessa byar som byggdes upp för ett antal decennier sedan? I min by var vi ett hundratal som mest. Nu är vi åtta personer kvar. Det har i stort sett varit samma utveckling i kringliggande byar. Min kommun hade 15 000 invånare. Nu är vi färre än 6 000.

Behöver det vara så här? Ja, om du frågar alla tidigare regeringar, oavsett färg, måste de väl svara att naturlagarna och EU-reglerna gör att detta är konsekvensen. Men nu när storstäder brottas med bostadsbrist, arbetslöshet och problem som kommer med att det är för mycket folk som inte får jobb eller bostad, då borde väl politiken inse värdet av att befolka hela landet. Det finns fortfarande naturresurser som kan bidra till att vi klarar av att ställa om samhällen bort från det fossila och därmed bidra till hela Sveriges välstånd samt ge klimatnytta.

Fru talman! Norra Sverige flaggar i dag för enorma investeringar i framtidens industri och omställning. Då måste vi få på plats en regional politik som inte bara hjälper näringslivet utan även landsbygden att bli levande och därmed leva upp till den slogan som alla pratar om, att hela Sverige ska leva. Men den här gången måste vi vara smartare när det gäller vad resurserna ska ge tillbaka till regionerna. Bara så kan vi finansiera livsbetingelser på orter som kommer att bidra med skogsresurser, mineral, elproduktion och livsmedel. Men då måste staten vara aktiv och ta ledartröjan när det gäller regional utveckling.

Regeringen talar ofta om paradigmskifte. Men senast i debatten i går om utgiftsområdet energi fick vi höra från regeringsunderlaget att man inte tror på industrins planer och på tekniken som ska föra oss bort från fossilberoende. Man skulle önska att paradigmskiftet gällde utveckling på orter som sett avveckling under decennier. Men man har mer fokus på att splittra landet än på att söka samsyn om vad som skulle kunna fungera för att få framtidstro i ett läge där allt pekar på att vi har ingredienserna men där kockarna saknas helt.

(Applåder)