Herr talman! Sverigedemokraterna hänvisar i sin kommittémotion till Tidöavtalet, där det fastslås att den arbetsmarknadspolitiska insatsfloran bör förenklas med färre kostnadseffektiva insatser. Detta motiverar man bland annat med trams, som att man ska avveckla särlösningar som kan erhållas baserat på födelseland, trots att något sådant inte existerar.

Jag hävdar att människor är olika och har behov av olika arbetsmarknadspolitiska insatser. För att få människor som står långt från arbete att komma närmare behövs det oftast en kedja av olika insatser. Vi socialdemokrater vänder oss därför emot en smal insatsflora. Vi förespråkar i stället en bred palett.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmarknad och arbetsliv och Arbetsmarknadspolitik och arbetslöshets-försäkringen

Resultatet av Tidöavtalet och Sverigedemokraternas önskan om att smalna av jobbpolitiken har blivit en budget som innehåller massiva neddragningar, inte bara på insatserna utan också på den ansvariga myndigheten, som tappar viktig specialistkompetens när det gäller att exempelvis stötta personer med nedsatt arbetsförmåga.

Jag undrar hur Sverigedemokraterna tänker här. Nu är man med och dikterar villkoren för regeringen och har fått det yttersta ansvaret för arbetsmarknadspolitiken. Hur tänker Sverigedemokraterna nu när arbetslösheten ökar och varslen står som spön i backen?

Hur ska fler komma ut i arbete om de fysiska arbetsförmedlingskontoren och de fysiska arbetsförmedlarna blir så få att myndigheten tappar kapacitet när det gäller att möta, hjälpa och ställa krav på människor att komma ut i arbete? Det är min fråga.