Fru talman! I debatten om betänkandet Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn visade jag att det finns två typer av oppositionspartier i denna riksdag.

Å ena sidan finns det två partier, Socialdemokraterna och Centerpartiet, som i stora drag följer regeringens problembeskrivning och vilja att driva fram en stram finanspolitik som inte blåser upp inflationen.

Å andra sidan finns det två partier, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som verkar leva på en annan planet och föreslår en mycket expansiv finanspolitik med stora underskott, enorma skattehöjningar och en snabbt växande skuldsättning som kommer att drabba kommande generationer.

Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning ger oss möjligheter att fördjupa oss lite till i denna klyfta som splittrar oppositionen mellan populistiska spenderarpartier och mer sansade sådana.

Fru talman! Inom utgiftsområde 10 lovas frikostigt från miljöpartistiskt och framför allt vänsterpartistiskt håll, dock utan att man samtidigt berättar hur och av vem kalaset ska betalas. Inte heller berättar man om de inflationsdrivande effekterna av en expansiv finanspolitik. Drygt 9 miljarder kronor på tre år är prislappen för Miljöpartiets löften inom utgiftsområde 10. Men här är Vänsterpartiets generositet med andras pengar verkligen enastående. Notan landar på drygt 54 miljarder kronor på tre år. Det motsvarar nästan hälften av hela anslaget till försvaret och samhällets krisberedskap.

Detta är renodlad statsfinansiell populism. Det är dock inte så konstigt med tanke på att det kommer från samma parti som föreslår att det statsfinansiella överskottsmålet under tio år ska ersättas av ett underskottsmål på 1 procent av bnp och att statsskulden följaktligen ska växa med sammanlagt 800 miljarder kronor.

I Vänsterpartiets budgetmotion för 2024 kan man läsa följande meningar:

Vänsterpartiet föreslår att dagens överskottsmål ersätts med ett underskottsmål för de offentliga finanserna.

Finanspolitiken behöver vara mer expansiv.

Vänsterpartiets budgetförslag ökar den aggregerade efterfrågan vilket, allt annat lika, kan tänkas öka inflationstrycket något.

Det senare verkar dock inte bekymra Vänsterpartiet nämnvärt, och för den delen inte heller Miljöpartiet.

Fru talman! I jämförelse med dessa populistiska partiers inflationspådrivande och skuldfinansierade generositet är Socialdemokraternas utgiftsökning inom utgiftsområde 10 på knappt 700 miljoner kronor på tre år ett mycket blygsamt förslag, för att inte tala om Centerpartiets förslag på sammanlagda besparingar på nästan 9 miljarder kronor. Allt mellan plus 54 miljarder och minus 9 miljarder kronor på tre år bjuder alltså denna nya rödgröna röra enbart inom detta utgiftsområde.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning

Det man givetvis undrar inför denna enorma diskrepans mellan oppositionspartiernas olika budgetförslag är hur partierna i denna rödgröna röra någonsin ska kunna regera ihop. Vilken politik skulle i så fall gälla - den som lovar guld och gröna skogar med framtida generationers pengar eller den som i allt väsentligt följer regeringens stramhet? Är det våra obekymrade populister som ska bestämma eller de mer sansade partierna som inte vill blåsa upp inflationsfaran? Det vore klädsamt om oppositionspartierna, inte minst Socialdemokraterna och Centerpartiet, skulle kunna förklara detta. Väljarna har all rätt att veta vad som döljer sig i den rödgröna rörans säck.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag sammanfatta Liberalernas grundläggande ståndpunkter gällande våra sociala försäkringar.

En liberal socialförsäkring bygger på några enkla principer - att det finns ett samband mellan avgifter och förmåner, att avgiften är proportionell mot inkomsten, att ersättning betalas ut mot inkomstbortfall och, sist men inte minst, att försäkringen omfattar alla. Detta borde också gälla arbetslöshetsförsäkringen.

Med detta avslutar jag mitt anförande och yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)