Fru talman! Jag tackar Jakob Olofsgård för svaret. Det var dock inte riktigt ett svar, så jag väljer att tolka det lite grann. Jag tolkar därför det Jakob Olofsgård säger som att de inte är nöjda och som att det de ger uttryck för när jag träffar dem är ungefär samma sak som de ger uttryck för när de träffar Jakob Olofsgård.

Faktum är nämligen att trähusindustrin är den del av hela sektorn som kanske är mest pressad just nu. Man var tidigt ut och sattes tidigt under hård press. Risken finns ju att den utplånas och faktiskt i princip inte finns kvar när krisen är över. Ändå levererar regeringen inga konkreta åtgärder för att hantera situationen här och nu. Det är obegripligt för mig hur man kan landa i den slutsatsen.

Sedan lyfter Jakob Olofsgård ett antal strukturreformer som vi i huvudsak är ganska överens om, skulle jag tro - i alla fall många av dem. Inte minst tror jag inte att någon tycker att regler ska vara krångligare eller svårare än de behöver vara. Här finns ju lågt hängande frukter som vi dessutom ger konkreta förslag om i vår kommittémotion. Jag ser fram emot att kunna komma överens om dem när de behandlas till våren.

Samtidigt kan jag konstatera att det arbete som Boverket har påbörjat för att förenkla reglerna har mötts av massiv kritik därför att det snarare innebär försvårade regler. Där förväntar jag mig att regeringen gör ett omtag och hanterar situationen.

Till syvende och sist upprepar jag dock min fråga för fjärde eller femte gången - jag vet inte hur många gånger jag har ställt den. Vad var det som hände som gjorde att det blev en helomvändning i synen på de ideella konsumentorganisationerna? Vi hörde Larry Söder säga att det var för att Arn behövde mer pengar, men när man hanterar en budget på i runda slängar 1 300 miljarder är det ju anmärkningsvärt att påstå att man för att kunna ge Arn 6 miljoner behöver slakta hela stödet till den ideella konsumentorganisationen.