Fru talman! Jag tackar Anna Wallentheim för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor här i dag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Låt mig inledningsvis understryka att regeringen och, förutsätter jag, kammaren och vårt samhälle i stort ser allvarligt på alla former av hot, hat och våld. Det är en insikt som också är uppfordrande, för vi måste vidta åtgärder på olika sätt för att skapa ett tryck mot de människor i vårt samhälle som trots allt genom hat, hot och våld vill inskränka andra människors frihet att leva sina liv som de själva vill.

Jag tar fasta på det Anna Wallentheim sa om mörkertalet. Det gäller i hög grad denna typ av brottslighet. Det gäller förstås det hat och de hot som riktas mot hbtqi-personer men det gäller också personer som blir utsatta för annan brottslighet. Till exempel har vi på senare tid sett allvarliga antisemitiska påhopp och uttalanden i debatterna. Trots att antalet anmälningar om denna brottslighet gått upp lavinartat säger de flesta bedömare att det ändå bara är toppen på ett isberg. Det betyder att människor som av olika skäl blir föremål för denna typ av hat och hot i alltför liten grad är benägna att anmäla dessa brott. Det kan ha en rad olika orsaker, allt från nära relationer till en rädsla för vad det kan innebära och få för konsekvenser om man står upp för sina rättigheter i det offentliga, vilket man ju gör om man väljer att anmäla ett brott och är beredd att ta den rättsliga process som följer om brottet klaras upp och de skyldiga lagförs.

Man ska också ta fasta på att det finns en rad möjliga skäl till de vittnesbörd som Anna Wallentheim lyfter fram. Det är nog olika saker som kan driva på att klimatet försämras och att utrymmet att komma ut, berätta vem man är eller föra en diskussion om de rättighetsfrågor man brinner för upplevs minska. Exempelvis fördes en hätsk dragqueendebatt som inte precis var den mest framåtsyftande diskussionen som förts i vårt land. Det är också påtagligt att det finns en aspekt av invandringen som i mindre utsträckning än Mainstreamsverige är inriktad på just öppenhet och frihet när det gäller individuella livsval och kanske också förenad med stor repression om man väljer att gå sin egen väg som hbtqi-person eller på annat sätt vill göra ett livsval som strider mot gruppen, kollektivets eller familjens ståndpunkter om vad som är ett rätt och riktigt livsval.

Allt detta sammantaget måste vi som samhälle kunna hantera, och vi måste göra det på olika sätt: strategiskt och metodiskt från politiskt håll med resurssättning för ett viktigt rättighetsarbete. Det är också utomordentligt viktigt att vi ser till att brottsbekämpande myndigheter har detta på radarn och arbetar metodiskt med det, och jag är därför glad över Polismyndighetens uppdrag att öka uppklaringen och lagföringen av hatbrott.

Låt mig i mitt nästa inlägg återkomma till vad vi kan göra för att stärka brottsoffer och deras vilja att polisanmäla och ta strid för sina rättigheter rättsligt.