Herr talman! Det är spännande att möta en person i en interpellationsdebatt som är kunnig i frågorna och också väldigt engagerad i frågorna. Jag ska försöka bena ut en del av följdfrågorna, för de är många.
Jag börjar med frågan om anslutning till elnätet, herr talman. Det är Svenska kraftnät som beslutar om nya anslutningar till stamnätet, och nätägaren beslutar om anslutning till respektive regionnät. Som utgångspunkt har en ny elanläggning som producerar eller använder el rätt att anslutas till elnätet, men om det saknas kapacitet kan det ta tid.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Svenska kraftnät och regionnätsägarna ansvarar för stabiliteten i sina nät. Och anslutning av nya anläggningar får inte göras om det inte ryms inom driftssäkerhetsgränserna. Jag var inne på detta i mitt ursprungliga svar, men jag vill understryka det.
I dag finns få bestämmelser om informationsdelning mellan olika aktörer om ansökningar om nya anslutningar till elnäten. Detta innebär bland annat att Svenska kraftnät i dag har ganska dålig kännedom om större anslutningar som planeras i andra elnät än deras egna elnät. Det är bland annat därför som regeringen har gett uppdrag om krav på informationsdelning och effektivisering av processen.
Därtill har regeringen den 19 juni i år beslutat om två uppdrag till Svenska kraftnät respektive till Energimarknadsinspektionen som syftar till att effektivisera processen för nya anslutningar till elnäten och korta ledtiderna.
Det övergripande syftet med dessa uppdrag är att nya företag ska kunna etablera sig och att befintliga ska kunna växa. Då behövs det tillgång till anslutningar till elnätet, och de behöver vara tillräckligt effektiva.
Uppdragen syftar också till att man bättre ska möta företagens behov, vilket i förlängningen både stärker svensk konkurrenskraft och ger oss bättre förutsättningar att nå våra klimatmål.
Det Elsa Widding lyfter här, herr talman, är bland annat frågan: Är det över huvud taget ett värde i att ha ett mål om nettonoll till 2045? Mitt svar är: Ja. Och det är för att jag räknar baklänges. Om Sverige ensamt gör klimatomställningsresan är det inte jättemycket värt, utifrån mitt och regeringens perspektiv. Man kan i och för sig tycka: Då har vi gjort rätt för oss själva. Det beror på hur man ser på frågorna. Men det stora värdet är ju om vi får fler länder att göra samma resa.
Det som händer nu under klimattoppmötet i Dubai är att väldigt många länder plötsligt tittar på Sverige. De inser att det är ett land som tar klimatfrågorna på stort allvar men som inte vill tumma på konkurrenskraft, som inte vill tumma på arbetstillfällen för sina invånare, som inte vill låta vanligt folk stå för notan och som heller inte vill försaka välfärden. Det är den omläggning som den här regeringen gör av energipolitiken och därmed också klimatpolitiken, och både vi och omvärlden ser att kärnkraften behöver finnas med i mixen.
Som svar på frågan om det här går att göra vill jag understryka att anledningen till att detta är viktigt är att det gör skillnad om vi får fler länder med oss som kan ha en realistisk resa mot netto noll. Därför spelar det roll vad Sverige gör.
Jag vill understryka att vi har gjort den här resan förr. På 70-talet och i början av 80-talet byggde Sverige 14 kärnkraftverk på mycket kort tid, även om man ska vara noggrann med att två byggdes i Finland. Det är den typen av nybyggarera som vi nu ger oss i kast med.