Fru talman! Jag vill först bara bekräfta att jag tror att det är lätt att se att det finns målkonflikter också på detta politikområde liksom på många andra politikområden. Det råder inte heller någon tvekan om att det förekommer väldigt mycket social misär runt missbruk och att det finns situationer där det omgivande samhället både i det konkreta fallet och på ett mer allmänt plan säkert kan vinna på något slags pragmatiskt förhållningssätt i vissa konkreta situationer. Jag vill alltså inte alls signalera att jag inte kan se dessa intressekonflikter, så att säga.

Samtidigt tror jag att det är oerhört viktigt att konsekvent underbygga den linje som man väljer i ett samhälle. Om vi väljer kriminalisering som en utgångspunkt, och om vi med det ändå väljer att markera allvaret i hanteringen av narkotika och för den delen genom det markerar allvaret i de hälsovådliga effekter som narkotika har, finns det också stora risker när det gäller legitimiteten i den politiken med att så att säga underminera den genom alltför långtgående undantag.

Rättsväsendet

Jag tror ändå att utgångspunkten är att få till ett samspel mellan en kriminalisering med tydliga straff och förstås en utvecklad hälso- och sjukvård, behandling och alla sociala insatser, som naturligtvis på intet sätt utesluts för att man väljer en ordning med kriminalisering. Jag är säker på att den helheten kan utvecklas i olika delar.

Det finns säkert situationer där balanspunkten också kan diskuteras. Men min viktiga utgångspunkt principiellt sett är att det finns väldigt goda skäl för en kriminalisering, både normbildande i samhället och när det gäller möjligheten att hjälpa dem som är utsatta för ett allvarligt missbruk.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)