Fru talman! Jag hade hoppats på ett mer konstruktivt svar. Att ett ja är ett ja och ett nej är ett nej stämmer ju inte - asylärenden prövas, och sedan kan de ändras. De afghanska flickorna är ett ypperligt exempel på det: De fick ett nej, och de kastades ut i skuggsamhället i många år. Sedan såg man situationen, och då blev det ett ja. Ett nej kan alltså bli ett ja. Ärenden prövas.

Problemet jag pratar om här, fru talman, är att så många ensamkommande år efter år kastas ut i ett rättslöst limbo. Det sker till följd av utvisningsbeslut som inte går att verkställa. Jag förstår ledamoten när han säger att ett nej är ett nej, men det går ju inte att verkställa besluten. Dessa människor rycks upp från jobb, bostad och studier och kastas ut i rättslöshet, osäkerhet och otrygghet. Man fortsätter att fatta juridiska beslut som man vet inte går att verkställa. Det är det faktum som vi alla här inne har att förhålla oss till, det vill säga att det inte går att utvisa dessa människor. Då kastas de ut i skuggsamhället.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Migration

Det enda alternativet som finns kvar efter alla dessa år är ju uppehållstillstånd, alltså amnesti, rakt av för den här gruppen - också av den anledningen att de har behandlats otroligt illa av Migrationsverket. De hamnade längst bak i kön, och det gick inte rättssäkert till. Det var alltifrån ovetenskapliga bedömningar till att hamna längst bak i asylärendekön. Och tid funkar ju så att åldern stiger när tiden går, så många skrevs upp.

Jag tror i ärlighetens namn att regeringen har kommit till vägs ände med denna fråga. Man utsätter ensamkommande för ett rättslöst limbo utanför systemet, år efter år. Om de ändå, år efter år, inte går att utvisa - är det inte bättre att ha kvar dem i systemet? De flesta har rotat sig här, har jobb och bostad, studerar kanske. Är inte det bättre än att de är utanför systemet, i skuggsamhället, rättslösa? Är det inte bättre att ha dem inne i systemet?