Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag inte gav något fullt svar på frågan. Jag fastnade i fusktänket igen.

Det är en helt relevant fråga vilken plattform som ska finnas för det demokratiska samtalet. Som jag sa tycker jag att studieförbunden medför en sådan dialog på ett bra sätt mer än sällan – ofta. Men det är också så att vi ser en förändring i samhället. Vi lever i en digitaliserad värld. För mig som sverigedemokrat är det ett ganska nyktert beteende att se över den här sortens institutioner och former, för det är ändå statliga skattemedel som går till den här typen av verksamheter. Det är inte fråga om Sverigedemokraternas ord när vi kommer in på de här frågorna. Jag ska inte fastna i fusket igen; jag lovar. Jag menar bara att de resurser som i dag går till studieförbunden behöver ses över. Det är också det vi gör nu.

När det gäller bildningen prioriterar nu den här regeringen folkhögskolorna. Jag kan vara lite skeptisk till det på ett sätt. Vi sverigedemokrater har tidigare varit för en neddragning även inom folkhögskolorna. Vi menar att det måste leda någonstans. Det kan inte bara vara mysklubbar där man har lunchdisko för kvinnor. Det måste finnas ett syfte med det man håller på med. Det måste finnas ett mål och en poäng. Det ska leda någonstans. Utbildning och bildning hör ihop. Jag har själv inom min släkt haft folk som gått på folkhögskolor, och det har varit bra. Men det finns också en hel del saker där som inte funkar. Vi måste se över helheten, och det är ett arbete som pågår hela tiden. Att vi drar ned med de här få procenten i det totala på studieförbunden kallar man från vänstersidan för en slakt. Då har man inte riktigt förstått vad ordet slakt betyder.

Jag hoppas att jag svarade på frågan nu, så att det inte blev ett politikersvar. Jag gjorde mitt bästa.

(Applåder)