Fru talman! I dag debatterar vi betänkandet Utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap. Och det är verkligen viktiga frågor att diskutera.
Vi har det tuffaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget. Det är ett läge som sannolikt kommer att vara för överskådlig framtid. Det gör att vi måste höja beredskapen. Vi måste kunna klara både kris och i värsta fall krig. Det är därför som det är så viktigt att vi diskuterar dessa frågor och att vi snabbar på. Jag tror nämligen inte att vi har all tid i världen. Vi måste se till att snabba på upprustningen av det svenska försvaret.
Just nu när vi sitter här i lugn och ro pågår det ett krig i Europa. Det har pågått i snart 20 månader sedan Ryssland påbörjade sin fullskaliga invasion av Ukraina, och det fortgår. Tyvärr finns det mycket som tyder på att detta blir ett långvarigt krig.
Flera av oss som är i kammaren här i dag var för ungefär en månad sedan i Ukraina och fick med egna ögon se den nytta som vårt stöd har gett. Som har påpekats här tidigare i debatten har Sverige gett försvarsmateriel för motsvarande 20 miljarder kronor. Det har spelat stor roll. Det är allt från pansarskott till pansarvärnsrobot 57, NLAW, till granatgevär Carl Gustaf, men också Archer och inte minst stridsfordon 90, som spelar stor roll, och ammunition som vi ger. Detta är man väldigt tacksam för.
Det är viktigt att påpeka härifrån riksdagens talarstol att vi är överens om att det är viktigt att fortsätta med stödet. Det är tack vare stödet från Sverige, USA, Storbritannien och andra länder som Ukraina klarar att försvara sig. Men vi måste vara uthålliga i vårt stöd, för det skulle vara ytterst farligt om Ukraina slutar slåss. Då finns inget fritt Ukraina kvar. Det, fru talman, skulle påverka även vår säkerhet. Därför har vi all anledning – moraliskt, för våra egna syften och för vår egen trygghet – att se till att fortsätta stödja Ukraina. Det är väldigt viktigt att betona.
Detta sätter också blixtbelysning på risken för att det här sprider sig. Vi ska inte underskatta Ryssland och Putin. Vi vet att mycket av markstridskrafterna nu går åt där, men när det gäller flygvapnet och marinen finns det ganska mycket kvar. Det finns tecken som tyder på att man efter ett krig ganska snabbt kan rusta upp igen. Vi har alltså all anledning att rusta upp, och det Natomedlemskap som vi hoppas och tror är nära förestående är också mycket viktigt. Det höjer nämligen tröskeln och minskar risken för ett eventuellt ryskt angrepp.
En annan viktig sak är det avtal som skrevs under i natt svensk tid – som även ska godkännas här i riksdagen – om fördjupat försvarssamarbete mellan Sverige och USA. Det är av yttersta vikt, fru talman, att det kommer på plats, eftersom det gör att det finns reella förberedelser om det värsta skulle hända. Amerikanska trupper kan i så fall baseras här, och man har förberett hur det ska organiseras. Det är avskräckande och minskar äventyrslustan hos en rysk angripare.
Det är också viktigt att poängtera att ett förstärkt försvar av Sverige och de samarbeten vi har är den bästa garanten för att inte få något krig. Om det bara vore att glida in i Sverige skulle ju risken för angrepp öka. Men om vi har ett starkt försvar, både militärt och civilt, och dessutom detta försvarssamarbete ökar chanserna att vår egen och kommande generationer slipper krig. Därför är det här så viktigt.
För svensk del har vi under flera år stärkt Försvarsmakten, och det fortsätter vi att göra. I Försvarsberedningen diskuteras nu det civila försvaret där vi, för att vara helt öppna, har stora utmaningar. Det militära försvaret lades ned i alldeles för stor omfattning efter kalla kriget, och det civila försvaret blev i princip helt nedlagt. Det här är alltså vägen vi har att gå, och det måste vi göra eftersom en kedja aldrig är starkare än sin svagaste länk.
Militärt och civilt försvar är två sidor av samma mynt. Därför är det så viktigt att få det på plats och att det organiseras på rätt sätt. Det måste också få de medel som krävs. För att ta ett exempel, fru talman, har vi mycket inspiration att hämta i Finland. Finland var förståndigt nog att inte lägga ned det civila försvaret. De kan klara att försörja sin befolkning – inte med färdiga limpor, men med ingredienser till livsmedelsproduktion – i ett halvår. De klarar sig på motsvarande sätt lika länge när det gäller drivmedel och medicin. Det fungerar. Man övar. Det är av yttersta vikt. Där har vi alltså mycket inspiration och vägledning att hämta.
När det gäller det militära försvaret har vi gjort stora förbättringar, men det behöver snabbas på. Det kommer att krävas satsningar. Det har påpekats här att budgeten uppgår till 126 miljarder, och det är mycket pengar. Men det är att betala hemförsäkringsavgiften, och sannolikt kommer vi att behöva betala mer än 2 procent av bnp för att kunna göra de investeringar som krävs i civilt och militärt försvar. Sanningen att säga har vi under lång tid legat betydligt under 1 procent. Det är alltså inte konstigare, fru talman, än när man har ett hus och lägger för lite pengar på underhåll under lång tid. Då kommer det en dag då man måste lägga mer. På samma sätt har vi en situation där vi kommer att behöva satsa mer än 2 procent på försvaret.
Vilka uppgifter lär vi då få som medlemmar i Nato? Vi är inte en frontstat som Finland, Estland, Lettland och Litauen, men vårt område är viktigt som bas. Vi måste också vara beredda att tillsammans med Norge hjälpa till på Nordkalotten och försvara Finland med markstridstrupper. Det finns ett underskott där. Likadant är det i Baltikum. Där behöver vi spela en roll.
Försvaret av Sverige börjar nu inte vid Sveriges gränser, utan det gäller att vi tillsammans med andra länder också försvarar våra allierade i Nato. Med dessa ord, fru talman, yrkar jag bifall till samtliga förslag i betänkandet.
(Applåder)