Fru ålderspresident! Låt mig inledningsvis instämma i delar av inlägget från konstitutionsutskottets ordförande Ida Karkiainen, nämligen de delar där hon tydligt pekar på att det vi diskuterar är fundamenten för vår demokratis funktionssätt. Detta är ett utgiftsområde som, vilket har nämnts, inte är jättestort; totalt handlar det om lite drygt 19 miljarder kronor. Det är naturligtvis mycket pengar, men jämfört med andra utgiftsområden är det inte särskilt mycket. Det är dock verkligen de grundläggande funktionerna för Sverige vi diskuterar här.

I en del av partiernas yttranden tas principiella frågeställningar upp – bland annat gör Centerpartiet en lite annan uppräkning – men när det kommer till kritan kommer det att vara mängden pengar samt anslagen som är det gränssättande. Sedan kan det finnas olika politiska implikationer, önskemål och idéer bakom pengarna, men jag tror att det är viktigt både att vi diskuterar anslagen och att vi, vilket kanske är det allra viktigaste, faktiskt tydligt uttalar att vi har förtroende för denna verksamhet – att vi litar på att tjänstemännen gör en rimlig bedömning av kostnaderna.

Det gör att detta kanske inte handlar så mycket om principfrågan, det vill säga att man skulle kunna räkna upp på det ena eller det andra sättet, utan att innehållet är det som är det avgörande – liksom insikten att detta görs god i ordning.

Det första jag vill nämna, fru ålderspresident, är att det finns stora delar i detta där vi är väldigt eniga. Det gäller de funktioner som vi måste ha och som vi måste kunna säkerställa. Där är inte minst utmaningen med de ökade säkerhetshoten avgörande, och jag tror att vi är helt eniga om att vi måste kunna garantera de centrala funktionerna. På samma sätt är vi också i hög grad eniga om att vi behöver göra anpassningar för att kunna medverka fullt ut i Nato. Vi hoppas ju alla att Sveriges medlemskap i Nato ska bekräftas relativt snart. I dessa delar är det alltså ingen större skillnad.

Min andra poäng är att väldigt mycket av detta handlar om möjligheterna att genomföra den politik man har fått stöd för i ett val. Jag tror att vi alla tycker att det är en rimlig princip att de som lyckas bäst i valet också ska få möjlighet att genomföra sina åsikter och sitt program. Samtidigt har vi en ganska lång lagstiftningsprocess, vilket på många sätt är gott. Det är många steg i den, och man kan göra många analyser. Men det är viktigt för det långsiktiga förtroendet att ett valresultat kan omsättas i politik, och i arbetet med att göra det är Regeringskansliet och framför allt dess utredningsresurser en nyckel.

Oppositionen kan mycket väl tycka annorlunda, det vill säga att det inte är bra om majoriteten genomför sina förslag. Det är liksom själva poängen med det demokratiska systemet. Då kan man självklart säga att detta bara är byråkrati och att det borde vara hårdare krav här. Låt mig säga så här: Jag har full respekt för den åsikten, men jag vet att precis samma argument hade dykt upp med omvända förtecken om valresultatet varit det motsatta. Jag tror kanske inte heller att vi är vare sig bättre eller sämre på den punkten, men för oss är det viktigt att ha så pass stora resurser i Regeringskansliet att regeringen kan genomföra den politik den gick till val på.

Min tredje poäng är att olika partier naturligtvis visar sina ambitioner i budgetförslagen. Om vi säger att regeringens budget är utgångspunkten är det förändringar jämfört med den som man kan diskutera. Men låt mig först notera, precis som Ida Karkiainen gjorde tidigare, att det i huvudsak råder rätt stor samstämmighet i dessa frågor.

När det gäller de olika ambitionerna från oppositionspartierna har ledamoten Karkiainen nämnt att man vill prioritera hårdare kring Regeringskansliet. Det innebär att man vill plocka bort ungefär en halv miljard kronor från den funktion som möjliggör ett genomförande av den politik som väljarna gav sitt stöd för. Där ligger Centerpartiet på ungefär samma nivå, medan Miljöpartiet ökar anslaget med ungefär 100 miljoner.

När det gäller länsstyrelserna varierar oppositionens bud från minus 18 miljoner från Centern till plus 200 miljoner från Miljöpartiet. Det är 3,9 miljarder som avsätts till länsstyrelserna.

När det gäller mediestöd avsätts ungefär 1 miljard, och där föreslår Socialdemokraterna plus 10 miljoner och Vänsterpartiet plus 500 miljoner. Det är rätt stor skillnad på de siffrorna.

För riksdagens ledamöter avsätts 1,1 miljard, och Vänsterpartiet vill minska anslaget med 120 miljoner.

För hovet, alltså Slottsstaten och Hovstaten, avsätts 162 miljoner, vilket Vänstern vill minska med 24 miljoner.

Anslaget till Sametinget, som är på 63 miljoner, vill Socialdemokraterna öka med 5 miljoner, och Vänstern vill öka det med 71 miljoner. Det är liksom svårt att se några tydliga gemensamma ambitioner.

När det gäller minoriteter och romer – jag lägger samman de båda posterna – avsätts ungefär 220 miljoner. Det anslaget vill Socialdemokraterna och Miljöpartiet öka med 10 miljoner, och Vänstern vill öka det med 50 miljoner.

Jag kan som sagt acceptera detta som ambitionsinriktningar, men när man tittar på budgetsiffrorna är det inte alldeles tydligt var de viktigaste ambitionerna ligger.

Återigen: Vi är i väldigt hög grad eniga. Vi har i väldigt hög grad samsyn i de fundamentala delarna. Jag tror också att vi i väldigt mycket delar de allmänna principerna: Det ska vara demokrati, det ska vara yttrandefrihet, det ska vara öppenhet och det ska vara ett inkluderande samtalsklimat – och ett gott samtalsklimat, inte ett konfrontativt. Allt detta är vi väldigt eniga om.

När jag ser oppositionens yrkanden, både hur de spretar och hur de faktiskt innebär små sakförändringar, kan jag ändå sammantaget konstatera att utgångspunkten i regeringens förslag är välmotiverad. Det är ett välavvägt förslag till budget för utgiftsområde 1.

Fru ålderspresident! Med det yrkar jag bifall till konstitutionsutskottets förslag i betänkande KU1 Utgiftsområde 1 Rikets styrelse.