Herr talman! Vi debatterar nu EU-kommissionens arbetsprogram i ett så kallat granskningsutlåtande. Det innebär att vi, liksom alla andra utskott, har läst och analyserat EU-kommissionens arbetsprogram och nu har en debatt om dess innehåll.

Själva debatten och det beslut som riksdagen fattar i dag kommer inte att ha någon som helst påverkan på själva innehållet i kommissionens arbetsprogram, utan det är ett sätt för riksdagen att skapa debatt om EU och EU-frågor. Utskottet föreslår därför att riksdagen lägger utlåtandet till handlingarna, det vill säga avslutar ärendet.

Herr talman! På EU-nivå finns det nu förslag om ökad överstatlighet genom förändring av beslutsformerna inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som förkortas Gusp för att ingen ska förstå vad det är. I stället för att alla medlemsstater ska ha sin egen utrikespolitik och att man i EU samarbetar om det man är överens om har man under de senaste decennierna försökt hitta en gemensam utrikespolitik för EU. Resultatet har blivit en urvattnad och något tandlös EU-politik, särskilt där EU-länderna tycker olika i sak.

En utmaning som man har haft är att en enskild medlemsstat bland de 27 har kunnat stoppa gemensamma skrivningar och åsikter genom att vara emot. Detta har särskilt gällt Ungern, men även andra EU-länder har använt taktiken att vara motvalls för att få hela EU att ändra uppfattning i politiska frågor. Ett exempel är Cypern, som blockerade en trovärdig EU-politik mot Belarus genom att hänga upp sig på konflikten med Turkiet i östra Medelhavet. Även om man hade rätt i sak var det ett uselt agerande som enbart drabbade det belarusiska folket.

Hur vill man då komma åt detta problem från EU-kommissionens och den svenska regeringens sida? Jo, det vill man göra genom att flytta ännu mer makt till EU och Bryssel. Detta görs genom att man inför så kallad kvalificerad majoritet, det vill säga att det räcker med att två tredjedelar av alla länder tycker lika för att EU ska bestämma att det är uppfattningen för alla EU-länder.

Man kan såklart tycka att utrikespolitik inte är något som enskilda svenska medborgare eller för den delen Sveriges riksdag bör hålla på med, men systemet med kvalificerad majoritet kan alltså leda till att svensk utrikespolitik inte bestäms här och inte baseras på vad Utrikesdepartementet i Stockholm eller Sveriges riksdag anser.

All makt utgår från folket, och riksdagen är folkets främsta företrädare. Hur gör vi då om det är någon annan, som inte ens är vald av svenska folket, som bestämmer över svensk utrikespolitik? Vad gör vi i Sverige den dag då Visegradländerna – som utgörs av fler, och många gånger starkare, länder än Sverige och Sverige närstående medlemsstater – beslutar om en utrikespolitik som inte stämmer med våra värderingar?

Det är dock inte bara i utrikespolitiken som Sverige kan tappa sin makt; även gällande förändringar i finans- och budgetfrågor är frågan om kvalificerad majoritet uppe till diskussion.

I Sverige har vi en lång tradition av att vara budgetrestriktiva, och vi är en del av den så kallade frugala fyran. Detta inte är så konstigt med tanke på att Sverige är en av EU:s största nettobetalare. Med en ny beslutsordning och en kvalificerad majoritet skulle dock svenska skattebetalare kunna tvingas betala ännu mer till ett svindyrt EU än de redan gör – för att andra länders regeringar har bestämt det. Det är inte det minsta rimligt, och det skadar Sveriges möjlighet att förhandla om mindre vidlyftiga budgetar.

Alla dessa frågor skulle man vilja ha svar på av förslagets anhängare. Men än så länge har svaren på frågorna varit tunnsådda.

Jag noterar också att regeringen är för kvalificerad majoritet i utrikespolitiken men emot kvalificerad majoritet när det kommer till finanspolitiken. Logiken där är inte helt solklar.

Herr talman! Jag vill också uppmärksamma att Vänsterpartiet i finansutskottet vid en överläggning med regeringen om Ukrainafaciliteten den 7 juli anmälde en avvikande ståndpunkt med innebörden att stödet till Ukraina genom faciliteten inte bör klassificeras som så kallat ODA-bistånd utan i stället som additionellt bistånd till Ukraina – detta då vi inte vill att priset för Sveriges stöd till Ukraina ska betalas av världens fattigaste.

Jag ska gå över till en annan fråga, som jag hoppas att ungdomarna på läktaren är lite intresserade av. Det handlar om något som varit hett och kontroversiellt i EU den senaste tiden, nämligen frågan om chat control. Ambitionen i förslaget är att motverka barnpornografibrott. Det är en lovvärd ambition. Men när vi kommer till vilka medel som EU vill använda handlar det om total massövervakning av all kommunikation i EU.

Men, herr talman, detta förslag måste väl ändå svenska politiker ha invänt emot? Nej, när förslaget om chat control var uppe i justitieutskottet var det bara Vänsterpartiet som röstade nej till EU-kommissionens förslag. Som tur är verkar dock Europaparlamentet denna gång ha varit mer på tårna än den svenska riksdagen. De har fått stopp på förslaget och håller på att omstöpa det och hitta en mer rimlig och framkomlig väg. Endast när brottsmisstanke föreligger kan digital övervakning vara aktuellt.

Intressant i fallet med chat control är också den omfattande lobbyism som bedrivs av de företag som är intresserade att sälja övervakningsverktyget den dagen lagstiftningen har kommit på plats. Företagen kan genom lobbying påverka förslaget för att passa dem perfekt. Det är illavarslande och oroande för Europas medborgare.

Herr talman! I dessa tider kan man inte heller låta bli att kommentera situationen i Gaza. I går kväll deklarerade Josep Borrell, som är EU:s höga representant och något av EU:s utrikesminister, att EU nu vill se eldupphör i Gaza. EU behöver i ord och handling visa att man menar allvar med sin kritik av den israeliska ockupationen och bosättarpolitiken, och man måste uppmana Israel att avstå från alla handlingar som undergräver en tvåstatslösning.

EU borde kunna föra en mycket hårdare politik gentemot Israel än man gör i dag. Man borde kunna suspendera det nuvarande associeringsavtalet med Israel och sätta ytterligare press på Israel att engagera sig i fredsprocessen och upphöra med den apartheidliknande behandling av palestinier som sker genom tvångsförflyttningar, konfiskering av mark och utomrättsliga avrättningar.

EU borde ta initiativ till att införa till exempel sanktioner mot bosättarrörelsen i Israel och sanktioner som omfattar ett vapenembargo. En varaktig fred mellan Israel och Palestina förutsätter att Israel avslutar den folkrättsvidriga ockupationen av palestinskt område och börjar respektera palestiniernas grundläggande mänskliga rättigheter.

Med detta vill jag yrka bifall till vår motivreservation nummer 2.