Fru ålderspresident! Rysslands oförlåtliga krig mot Ukraina och ifrågasättande av den europeiska säkerhetsordningen utmanar grundvalarna i säkerheten i vårt närområde. Det ukrainska folket har under snart två år visat att det vägrar låta sig kuvas av despoten Putins imperialistiska ambitioner. Med stöd från omvärlden har det heroiskt stått upp för att försvara sitt land och visat att man kan stoppa en hänsynslös och brutal angripare som inte drar sig för att dagligen begå krigsbrott som nu kan räknas i tusental.

Omfattande sanktioner mot Ryssland tillsammans med vårt militära stöd har varit viktigt för den ukrainska militärens framgångar, såsom återtagandet av staden Cherson. Men nu avgörs långsiktigheten i vårt stöd. Nu krävs det mer än militära resurser för att klara den kalla vintern. Det gäller särskilt som den ryska militären medvetet siktar in sig på civila mål som energiförsörjning.

Vi måste stödja Ukraina militärt, civilt, humanitärt och finansiellt för att bygga en motståndskraft i det ukrainska samhället. Därför är enighet både i Sverige och i EU viktigt för det ukrainska folket. I Sverige upplever jag att enigheten är stor samtidigt som vi ser flera tecken på att den vacklar framför allt i USA men också inom EU.

I augusti 2020 hävdade Alexandr Lukasjenko att han vunnit det så kallade valet i Belarus. Det hade han inte. Det belarusiska folket reste sig i miljontal och demonstrerade. Det visade på att han inte hade stöd. Men Lukasjenko skydde inga medel och kuvade folket genom brutal repression mot allt och alla. Men framför allt sitter han kvar tack vare stöd från sin diktatorkompis Putin.

Europa och västvärlden gjorde många fel inför valet, och efter valet tog det alltför lång tid innan sanktioner kom på plats. Men striden om demokratin i Belarus är långt ifrån över. Lukasjenkos utmanare, Svetlana Tichanovskaja, har varit tydlig i att stödet till oppositionen, som nu befinner sig i bland annat Litauen, Polen och Sverige, måste fortsätta och framför allt öka i ekonomiska tal.

I över tre år har aktivister på frivillig basis kämpat för demokratin i Belarus. Nu måste vårt stöd till dem bli mer långsiktigt och hållbart så att deras kraft inte falnar. Lyckligtvis har regeringen delvis hörsammat dessa ord. I förra månaden utsågs den tidigare ambassadören till Belarus Christina Johannesson till särskilt sändebud till den belarusiska oppositionen. Nästa vecka kommer utrikesminister Tobias Billström till utrikesutskottet för att informera oss mer i detalj om denna satsning. Det är välkommet.

Samma stöd måste ges till alla de ryssar som nu vänder sig mot diktatorn Putin. Det är de som kämpar för ett annat Ryssland, ett demokratiskt Ryssland. Om vi stöder dem stöder vi också möjligheten till ett säkrare närområde.

Under Putins tid vid makten i Ryssland har landet gått från att vara en begynnande demokrati tillbaka till diktatur. I dag ser vi ett reaktionärt, konservativt och patriarkalt styre som förtrycker oppositionella och människorättsförsvarare samt agerar aggressivt mot sina grannländer och spelar en destabiliserande roll i världspolitiken.

Den auktoritära utvecklingen kulminerade i Rysslands orättfärdiga anfallskrig mot Ukraina den 24 februari 2022. Ryssland har därmed visat att det är ett reellt säkerhetspolitiskt hot för sin omgivning. Men Putins regim är även ett hot mot alla de invånare som motsätter sig styret och som inte passar in i det samhälle som Putin vill bygga.

Den ryska oppositionen, bestående av modiga hbtq-aktivister, feminister, människorättsförsvarare och miljökämpar, behöver omvärldens stöd. Det blev tydligt inte minst i förra veckan, när Putins regim kriminaliserade alla hbtq-personer genom en ny lag. Att stödja dessa kämpar är att stödja en demokratisk utveckling i Ryssland, och det kommer att förbättra säkerheten såväl för dem som för Rysslands grannländer.

Mot denna bakgrund har Vänsterpartiet avsatt 20 miljoner kronor i vårt budgetförslag till stöd för rysk och belarusisk opposition för 2024. Under förra årets allmänna motionstid skrev också Vänsterpartiet en ny motion om vår politik som handlar om Rysslands auktoritära utveckling. Jag hoppas att fler partier uppmärksammar behovet av stöd till den ryska och belarusiska oppositionen och att vi i framtiden får se detta förslag bli verklighet. Jag vet till exempel att det bedrivs ett bra arbete i riksdagens Belarusnätverk, där flera partier ingår.

Fru ålderspresident! En fråga som behandlas i detta betänkande är Sverigebilden – en bild som har fått sig en rejäl törn sedan den högernationalistiska regeringen tog makten. Det beror framför allt på att regeringen låter Sverigedemokraterna sitta i baksätet och peka ut riktningen för färden utför.

Spännande nog har regeringen plus Sverigedemokraterna synen att det är alla andras fel att Sverigebilden försämras. Det är dock uppenbart för var och en att Sverigedemokraterna inte har Sveriges bästa för ögonen. Man borde nog byta namn till partiet ”Dåliga Sverigebilden-demokraterna”, för i inlägg efter inlägg smutskastas Sverige. Ni kränker religioner, ni önskar livet ur tidigare statsministrar och ni vill riva religiösa byggnader. Och det kallar ni för yttrandefrihet!

Samtidigt förs en utrikespolitik som ska utgå från svenska intressen. Efter ett drygt år med er vid makten ser vi vad det betyder: Det ska vara dåligt för alla andra. Det är minskat bistånd och ökat hat, och man har gått ifrån grundläggande internationella principer. Och så är regeringen förvånad över att omvärlden reagerar!

Jag vill ge regeringen två råd, även om jag knappast tror att ni lyssnar: För en solidarisk utrikespolitik, där Sverige visar engagemang för omvärlden och för världens fattigaste! Och framför allt, sparka ut Sverigedemokraterna från makten! De visar uppenbart bristande vandel.

Fru ålderspresident! I betänkandet behandlar vi också utbetalningar till internationella organisationer. Få organisationer är så globalt viktiga som FN och hela dess system med olika underorganisationer.

Det som Sverige bidrar med till FN är ett viktigt stöd för en bättre värld. Det är därför oroväckande att regeringen genomför en nedprioritering av FN, framför allt av svenskt bistånd till FN:s organisationer och i förlängningen till världens fattigaste. Få organisationer verkar på så många platser i världen som FN:s organisationer. De är kvar i länder när andra organisationer lämnar dem, till exempel i Afghanistan.

Detta gäller också den akuta situationen i Gaza, där FN-organet UNRWA kämpar på i en fruktansvärd situation. Israels militär har redan bombat sönder och samman norra Gaza i sitt omöjliga försök att förinta Hamas. Trots sin stora militära förmåga har Israel inte visat någon precision. I stället har kvarter efter kvarter bombats till grushögar.

I Israels jakt på enskilda Hamasmedlemmar har tusentals civila fått sätta livet till. I ingen annan konflikt har så många FN-medarbetare dödats. Journalister som försöker rapportera dödas som flugor, och Reportrar utan gränser konstaterar i en rapport att enskilda journalister har utgjort måltavla för vissa av Israels attacker.

Nu har den israeliska militären flyttat sitt fokus till södra Gaza – en plats dit majoriteten av Gazas invånare har flytt i hopp om att hitta skydd från bomberna. Inget annat än en fullständig mänsklig katastrof verkar vänta oss nu i nästa steg av denna folkfördrivning. Glöm inte bort att detta är en kris skapad av människan, inte en naturkatastrof!

Det som saknats i den svenska debatten är konkreta proportioner. Regeringen har med utrikesministern i spetsen försökt att legitimera Israels våld och dödande, i strid med FN:s och MR-organisationernas uttalande.

Jag tycker också att förståelsen saknas helt i den svenska debatten för hur litet det landområde som vi talar om faktiskt är. För mig som värmlänning är det lätt att jämföra med min egen valkrets. Israel är något större än det Värmland som jag representerar, medan de palestinska områdena Västbanken och Gaza är ungefär en tredjedel av Värmlands yta.

Värmland har 16 kommuner – för er som inte visste det. Kils kommun är den fjärde minsta och motsvarar Gaza i storlek. I Kils kommun bor 12 000 invånare, vilket motsvarar 33 invånare per kvadratkilometer. I Gaza är siffran drygt 5 000 invånare per kvadratkilometer. Det är i detta lilla område som Israel har fällt tusentals bomber. Att tiotusentals har dödats är inte oväntat. Att de flesta är barn är inte heller oväntat, då medianåldern i Gaza är 18 år.

Fru ålderspresident! I år är det 75 år sedan fördrivningen av palestinier, den så kallade al-nakba, startade. Detta har påverkat generationer av palestinier. Det tog sin grund i en imperialistisk politik som beslutades om över huvudet på det palestinska folket. Än i dag har omvärlden inte kunnat skapa fred och försoning.

Huvudskälet till detta stavas den israeliska ockupationen och israeliska politiker som hämtat sin livsluft ur hatet mot ett annat folk. Dagspolitikens huvudperson i detta är Benjamin Netanyahu, en politiker som har överlevt fler politiska kriser än någon annan i över 30 år och som leder den mest högerextrema regering som Israel någonsin har haft. Det är en regering som inte bara hatar det palestinska folket utan också mänskliga rättigheter och rättsstatens principer.

Problemet är att den svenska högern nu i sin iver att vara höger går i Netanyahus ledband. I stället för att se verkligheten och kritisera honom och hans regerings politik, kritisera ockupationen och verka för att Sverige ska vara en positiv kraft i regionen drömmer högern om att likt Trump utan fredsförhandlingar flytta Israels huvudstad till Jerusalem. Man vill inte längre kalla det hermetiskt inkapslade Gaza för resultatet av en ockupation och inte längre se skadan av israeliska bosättningar på Västbanken. Allt detta gör att man motverkar en långsiktigt hållbar fred.

En varaktig fred mellan Israel och Palestina förutsätter att Israel avslutar den folkrättsvidriga ockupationen av palestinskt område och börjar respektera palestiniernas grundläggande mänskliga rättigheter.

EU behöver i handling visa att man menar allvar med den kritik man riktar mot ockupationer och bosättningspolitik. EU borde suspendera associeringsavtalet med Israel och sätta press på Israel att engagera sig i fredsprocessen och upphöra med den apartheidliknande behandlingen av palestinier genom tvångsförflyttning, konfiskering av mark och utomrättsliga avrättningar.

Den svenska regeringen måste ta initiativ till att EU inför sanktioner mot israeliska bosättningar och att sanktionerna omfattar ett vapenembargo. Det vore en politik för folkrätt och i förlängningen en politik för fred.

Men framför allt: Nu behöver vi ett eldupphör, och det behöver ske omgående. Den svenska regeringen klarar inte av att kräva det ännu. Andra världsledare har insett det. I går hörde vi Josep Borrell, EU:s höga representant, säga det. Emmanuel Macron i Frankrike har sagt det länge. Men i Sverige upprepas samma trötta talepunkter, samtidigt som människor dör i Gaza.

Fru ålderspresident! Med detta vill jag säga att Vänsterpartiet ser budgeten som en helhet och att vi därför inte kommer att delta i beslutet vid dagens votering. Vi står dock bakom vår motion och vårt särskilda yttrande med anledning av Utgiftsområde 5 Internationell samverkan.

(Applåder)