Herr talman! När det gäller folkbildningsutredningen och folkbildningen är det närmast omöjligt för en regering att vänta i två eller tre år på att införa reformer när det kommer den typ av granskningar som Riksrevisionen kom med. Vi har genomfört ett antal förordningsförändringar. Vi har i regleringsbrevet krävt att de tydligare ska ta tag i de uppkomna saker som Riksrevisionen pekar på. Det är de åtgärder vi har vidtagit på grund av att det har saknats kostnadsunderlag i 40 procent av ärendena, så jag känner ändå att jag beskrev Riksrevisionens rapport korrekt. Det kanske var andra som inte gjorde det. Vi har vidtagit de åtgärder på grund av Riksrevisionens rapport som vi behövde vidta här och nu.

För vår del handlar ändringen i budgeten om en prioritering av läsande och av yrkeshögskolor, yrkesutbildningar och folkhögskolor. Det är egentligen en flytt från utbildning och folkbildning till utbildning och folkbildning som vi genomför i mina ögon – en annan prioritering, helt enkelt, från vår sida.

Sedan gällde det frågan om att använda begreppet kulturelit eller inte. Det är ett faktum att det finns många barn och ungdomar i Sverige som inte får tillgång till den svenska kulturen. De deltar inte i kulturskolan. Jag visste inte ens vad kulturskolan var när jag växte upp. I vuxen ålder, när jag kom in i riksdagen, lärde jag känna någonting som hette kulturskolan. Jag läste inte de mest klassiska böckerna när jag växte upp. Dem har jag läst som vuxen. Jag deltog i idrott men inte alls i samma omfattning och sammanhang som andra.

När man ser hur många debattörer – jag pratar inte om någon här i kammaren – är emot alla insatser som borgerligheten föreslår för att se till att dessa ungdomar får tillgång till den kultur de har rätt till tycker jag att de är någon form av kulturelit som inte vill öppna upp för att se det här problemet och göra något åt saken.