Herr talman! Tack, Robert Hannah, för svaret och engagemanget! Läslistor tas i dag fram av Skolverket, och det finns få kulturella aktörer i samhället som tycker att det här verkar vara någonting klokt att lägga resurser, engagemang och tid på.

Det närliggande exempel vi har på en kulturkanon är Danmarks. Den tidigare – för decennier sedan – kulturministern berättade hur processen gick till och hur man involverade hela landet i den. I dag kan man inte ens finna den danska kulturkanonen på kulturdepartementets hemsida.

I denna tid då egentligen hela borgerligheten beskriver hur ansträngt det ekonomiska läget är och att man måste prioritera sina insatser är jag förundrad över att det är detta man fäster stor vikt vid.

Jag menar att läslistor är helt centrala. Barnens integration i det svenska samhället är oerhört viktig – därav vikten av att satsa på meningsfulla fritidsaktiviteter, läsning i skolan och kulturella aktiviteter i skolan som stärker likvärdigheten. Men att lägga tid och resurser på en kulturkanon ställer jag mig ytterst frågande till. Då kan man lika gärna använda de resurserna till förskolearbetet och öppna förskolan. Man kan lägga dem på grundskolan med mera och stärka de sociala insatserna där.

En kulturkanon är egentligen någonting som är av makten framtvingat. Det kommer att definieras av makten vad det är barn och unga ska läsa. Jag menar att det är stimulansen man ska ägna tid åt, bland annat genom satsningar som nu görs på skolbibliotek. Även det är en reform som man kan förstärka när det gäller sociala insatser för barn och unga och för läsförmågans skull.