Herr talman! Tack, Robert Hannah, för engagemanget för de barn och unga som växer upp i Sveriges 59 utsatta områden! Dessa har blivit färre, men det är helt riktigt att de är alldeles för många. Den utveckling vi har sett är inte bara att de utsatta områdena är många utan att andelen riskområden och särskilt utsatta områden har blivit fler.

Det som beskrivs här med en kulturkanon tror jag är en övertro på dess möjligheter att skapa kulturell gemenskap och språkligt stärkande progression för barn och unga. Läskrisen har väl ändå att göra med en misslyckad skolmarknad som sorterar ut barnen med de största kompensatoriska behoven? I Sverige har vi en omvänd kompensatorisk insats, det vill säga att de barn som har minst behov av skolans jämlikhetsagenda tvärtom får mer insatser, och de som behöver betydligt mer insatser får allt mindre.

Jag tyckte att det var befriande att höra skolministern i går våga uttrycka att man vill göra någonting åt det här och att man ser de marknadsmisslyckanden som den förda politiken har inneburit.

Min fråga till ledamoten är dock hur en kulturkanon ska kunna kompensera för barns bristande läsning. Är det inte en övertro på denna reform som man presenterar här när man tror att den ska kunna leda till någon form av kulturell och språklig sammanhållning? Jag tror betydligt mer på den generella välfärdens insatser för att stärka språket i tidig ålder för barn och unga, och jag tror på gedigna satsningar på svensk skola.