Fru talman! Jag delar uppfattning om mycket av det statsrådet Bohlin säger. Men jag vill hävda att det är elkraften som är avgörande för vår motståndskraft och inte att den kommer just från kärnkraft. Det är vi säkert överens om att vi inte är överens om.

Jag var inte ute efter att stänga kärnkraftverk. Vi har ett avtal om att de som finns ska fortsätta att fungera till dess att deras ekonomiska och tekniska livslängd är slut. Jag var ute efter de säkerhetsaspekter som har pekats på från Sipri och vår egen försvarsberedning när det gäller den typen av anläggningar, som kanske är något mer riskabla än vad ett vattenkraftverk eller en havsvindpark är.

Jag hade egentligen tänkt att jag skulle ta upp ytterligare ett par aspekter så här i sluttampen. Jag vill inte hamna i en diskussion om kärnkraftens vara eller icke vara. Jag vill hamna i en diskussion om säkerheten kring kärnkraften.

När vi talar om kärnkraft har vi dessutom frågan om uran. Kända tillgångar är inte så väldigt stora. Det tillkommer för all del nya fynd i Australien, Kanada och Kazakstan. Vi har lite tillgångar även i Ranstad mellan Falköping och Skövde och på andra ställen i Sverige.

Vi har efterarbetet, som kanske är än viktigare. Det ska sägas att så länge använda kärnelement ligger i bränslebassänger för nedkylning, till exempel i Ringhals i närheten av där jag bor, är det förhållandevis enkla mål att komma åt.

Sedan skeppas det i väg på tåg eller på annat sätt till slutförvaring, eller som hittills i Sverige till ett mellanlager i avvaktan på att det ska vara möjligt att förvara avfallet säkert under jord i 100 000 år.

Detta är djup otillfredsställande när det gäller säkerhet. Inget land har efter 50 år eller mer av kärnkraft skapat ett säkert system för kärnavfall. Det är till och med så att andra länder tittar på Sverige och idén om förvaring djupt ned i marken. Under tiden körs avfallet omkring på tåg och fraktas med fartyg inte helt utan incidenter.