Herr talman! Anledningen till att jag har anmält mig till denna debatt om vargfrågan är att den fortfarande är minst sagt högaktuell. Dessutom har antalet vargangrepp och vargarnas utbredning i landet skenat - tyvärr i fel riktning.

I förra veckan blev jag uppringd av flera oroliga ledamöter i olika länsstyrelsers viltförvaltningsdelegationer i Småland. Det handlade om en ny inkommen begäran från Naturvårdsverket som avsåg fastställande av nya miniminivåer för lo och varg i södra Sverige. Miniminivåerna ska ses över vart femte år, och det var inget anmärkningsvärt. Men det som däremot var anmärkningsvärt, herr talman, och förvånande var att man uppenbarligen har fått ett nytt uppdrag, och det uppdraget var inte, som ministern brukar tala sig varm för, att minska antalet vargar. Här handlade det om att kraftigt öka miniminivåerna för varg i södra Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Förslaget från Naturvårdsverket till länsstyrelsen är att gå från dagens miniminivåer om 5 vargar till 60 vargar. Här handlar det alltså om att få en acceptans från södra Sveriges lantbrukare, jägare och livsmedelsproducenter att få till mer än en tiodubblering av antalet vargar. Den ökningen ska alltså ske och vara möjlig i den del av landet där vi har i särklass flest och mest betande tamboskap i hela landet.

Om detta beslut verkställs kommer det att leda till stora protester. Det som är värre bland inte minst lantbrukarna är risken för känslan av uppgivenhet och hopplöshet, vilket kan och troligtvis kommer att leda till att fler lägger ned sina mjölk- och köttproduktionsgårdar. Därmed minskar våra nationella förutsättningar för ökad självförsörjningsgrad i stället för att, som både ministern och vi andra önskar, självförsörjningsgraden ökar i vårt land.

Herr talman! Det vi i dag ser är en vargstam som ökar kraftigt i antal och troligtvis befinner sig på närmare 500 individer. Riksdagens beslut om en vargstam på mellan 170 och 270 individer är alltså långt ifrån verkställt.

Vidare ser vi allt fler vargangrepp på tamboskap, inte bara i Värmland och mellersta Sverige utan även en hel del ökning i de södra delarna av landet. Detta innebär att acceptansen för vargen som en viltart bland andra, inte minst bland befolkningen på landsbygden, är liten.

Jag anser att vi är i en situation där vi på allvar borde diskutera att nå riksdagens beslut om att kraftigt minska antalet vargar och få till en betydligt mer tillåtande form av skyddsjakt som möjliggör skyddet av tamboskap och hundar. Att i detta läge föreslå en ökning av vargstammen, oavsett var, är verkligen en utmaning för många människor på landsbygden i hela landet, så även i södra Sverige.