Fru talman! Ni får ursäkta; det här är en debatt om den ekonomiska politiken, men en sådan här dag kan man inte låta bli att prata specifikt om Ali Esbati.

Jag är ledsen, alla åhörare, men det här blir alltså inte den klassiska hårda fajten mellan Ali Esbati och Martin Ådahl om den ekonomiska politiken som ni säkert såg fram emot. Nej, risken är att det här är min sista debatt med Ali av väldigt många debatter vi haft genom åren. Jag vet inte hur många - 20, 30? Det går knappt att räkna. Jag gissar att det tyvärr inte kommer att hjälpa om jag med kraft begär att du tar tillbaka din avgång, Ali. Men precis som föregående talare vill jag passa på tacka.

Det är ju så att vi i politiken kan tycka otroligt olika, och det har bland andra vi två gjort. Men det är också så att man ibland inte kan låta bli att gilla sin motståndare för hur den framför allt detta tokiga, felaktiga, helt vansinniga, tycker man, så spänstigt och smart. Man kan inte låta bli att le på andra sidan när man ska förbereda sin egen replik.

Du, Ali, är en sådan person som man tveklöst kan känna den här djupa och varma respekten för även om man inte tycker likadant. Ibland har vi också märkligt nog förenats bortom allt vi inte tycker i kampen mot fördomar och för grundläggande medmänsklighet.

Som sagts tidigare kommer du att lämna ett stort tomrum efter dig. Jag undrar vad som kommer att hända nu när du får mer tid för familjen och för annat - om den lilla ekonomiska pragmatikern, den kloka som jag bara anat ibland i retoriken, kommer att komma ut nu, eller om du tvärtom kommer att blomma ut med full kraft med vänsteridéerna. I vilket fall kommer vi naturligtvis att se mer av dig. Jag och, tror jag, många andra kommer att sakna dig väldigt mycket.

(Applåder)