Fru talman! Jag förstår att Moderaterna inte vill kalla det för att de erkänner att vi hade rätt. Det kan jag ha respekt för att de inte vill säga.

Vi har just nu den lägsta andelen som betalar statlig inkomstskatt sedan skatten infördes. Det är inte som att ekonomin var mindre tuff förra året eller att situationen var mindre extraordinär då än vad den är nu.

Det är 13 miljarder kronor som i år inte gick till att stoppa nedskärningar i sjukvården. Vi ser hur man varslar. Det är hundratals människor i en enskild region. Det är 700 där, 600 där och 500 där. Det är vårdpersonal som försvinner och som inte kan ta itu med vårdköerna och inte kan möta det behov som finns exempelvis i barnpsykiatrin.

Man kan fundera: Var det rätt, Crister Carlsson, att prioritera 13 miljarder kronor till exempelvis oss härinne, börs-vd:arna, medlemmarna av den svenska regeringen och höginkomsttagarna? Vad det rätt att lägga de pengarna på dem när man i stället hade kunnat undvika nedskärningar eller till och med kunnat anställa några fler i den välfärd som många här inne brukar säga att de värnar?

När det kommer till kritan gjorde man inte det. Nu ser vi en sjukvårdskris som är framtvingad av regeringen. Den hade kunnat göra annorlunda. Den visar nu att det vi sa förra året var rätt, för den kan uppenbarligen göra så här nu. Men vi har ett förlorat år på grund av regeringen.

Jag tänker att det är så det är. Vi lyckades i vår argumentation, och det är positivt. Jag tackar för att man har omvärderat. Men det är ett problem att det här året blev ett förlorat år.

(Applåder)