Fru talman! Sverigedemokraterna står bakom regeringens budgetproposition, så jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets förslag. Anledningen till att vi står bakom den här budgeten är att den innehåller så pass mycket bra politik.

Låt mig börja med att nämna 57:orna - alltså de som är födda 1957 - som har drabbats av en rakt igenom orimlig och orättfärdig straffbeskattning. Jag vet inte varför Socialdemokraterna drev igenom den skatteorättvisan, riktad mot just 57:orna, under förra mandatperioden. Var det på grund av inkompetens eller likgiltighet eller gjorde man det bara på pin kiv? Det får de svara på själva. Det relevanta i sammanhanget är att Sverigedemokraterna tillsammans med regeringen har löst problemet. Över 100 000 av 1957:orna kommer att kompenseras i samband med att vi går till votering senare i eftermiddag.

Bränslepriserna är fortsatt för höga, även om de - nota bene - går i rätt riktning. Nu tar vi ytterligare steg för att sänka priserna och lindra situationen för landets alla bilister och inte minst åkerinäringen. Bensinskatten sänks med 1 krona och 64 öre nu till årsskiftet och med ytterligare 75 öre nästa årsskifte. Dieselskatten sätts ned till EU:s absoluta miniminivå. Tillsammans med den kraftigt sänkta nivån på reduktionsplikten, som äntligen om bara lite drygt en månad kommer på plats, är förhoppningen att det här ska dämpa priserna hyfsat påtagligt.

Det finns givetvis mängder med andra faktorer som påverkar priserna, till exempel valutakursen. Vi har haft en ganska lågt värderad svensk krona, och det driver upp bränslepriserna. Men motsatsen gäller förstås också; I takt med att kronan återhämtar sig, vilket vi har sett den senaste tiden, faller priserna. Kriget, tillika, är en faktor. Vi vill inte befatta oss med rysk olja eftersom vi inte vill finansiera en stat av krigsförbrytare och terrorister.

Huvudbudskapet är att tiden då Sverige hade världens högsta bränslepriser - alltså under Socialdemokraternas styre - är förbi. Lägre bränslepriser bör även kunna sätta ytterligare press på inflationen så att den faller tillbaka ännu lite mer.

Fru talman! Investeringarna i inre och yttre säkerhet fortsätter i oförminskad takt. Polismyndigheten, Kriminalvården och Försvarsmakten är myndigheter som befinner sig i en mycket påtaglig expansion. Det kommer de att göra under hela mandatperioden och allrahelst - om väljarna så vill - även under nästkommande mandatperiod.

Försvarsmakten kommer att nå Natos miniminivå om 2 procent av bnp redan nästa år, som ett resultat av den här budgetpropositionen. Det finns inte en chans att det hade skett om oppositionen hade haft makten. Det betyder inte att arbetet är färdigt. Det finns mycket mer jobb att göra här, och det gäller inte enbart det militära försvaret. Det gäller i minst lika hög utsträckning det civila försvaret och hela samhällets krisberedskap.

Fru talman! Nuvarande och före detta löntagare, det vill säga pensionärer, kommer att få sänkt skatt till årsskiftet om en månad ungefär. Parterna på svensk arbetsmarknad har tagit stort ansvar och enats om i förhållande till inflationen tämligen modesta löneökningar. Det är ett stålbad som löntagarna har gått igenom med ganska ordentliga reallöneminskningar, det vill säga löneutvecklingen i förhållande till inflationen. Resultatet är minskad köpkraft.

Jag tror att vi, givet de senaste inflationssiffrorna och Riksbankens senaste beslut om att inte höja styrräntan ytterligare, snart - inte riktigt nu, men snart - är igenom stålbadet eller åtminstone kan börja skönja ljuset i tunneln.

Det är inte vår roll som politiker att ge oss in i lönebildningen, men vi kan lindra situationen med minskade reallöner genom att sänka skatten för löntagarna. Det gör vi också.

Det här leder in på den större diskussionen där det finns de som tycker att man borde göra mycket mer, satsa mer och driva staten med stora underskott trots att det riskerar att spä på inflationen. Det går emot den linje som vi fyra partier - Tidöpartierna - har valt. Det är en ganska försiktig ansats med hyfsat återhållsamma budgetpropositioner och definitivt ingen expansiv finanspolitik. Det gör att Riksbanken kan fokusera på sin uppgift, som är prisstabilitet.

Det finns faktiskt en hel del saker som pekar på att vi har gjort rätt, även om det inte har varit lätt. Jag tror att vi har gjort rätt. De senaste siffrorna talar för att vi är på god väg att vinna kampen mot inflationen. Oppositionen gör uppenbarligen en annan bedömning. I Vänsterpartiets alternativ vill man öka statsskulden med 175 miljarder kronor och i Miljöpartiets budget med 220 miljarder kronor. Då hade inflationen inte varit på tillbakagång. Den hade fortsatt uppåt, och räntan likaså. Det hade bolånetagarna inte mäktat med. Och de här två partierna vill alltså Socialdemokraterna bilda regering med.

Fru talman! För ett par veckor sedan kom det en rapport från Skandinaviska Policyinstitutet som har blivit någorlunda uppmärksammad i medierna. Rapporten rör det påstått fossilfria stål som ska produceras i Norrland, exempelvis Hybrit och H2 Green Steel, och är inte nådig. Jag uppmanar till läsning. Precis som jag och Sverigedemokraterna har varnat för riskerar detta att leda till att vi vaknar upp till en världshistorisk baksmälla. Det finns så mycket som kan gå i baklås här.

Det räcker egentligen med att nämna det absolut mest uppenbara: Var ska vi hitta alla terawattimmar? Är det någon som sitter och trycker på 70 terawattimmar och inte har gett sig till känna? Om det inte är någon som sitter och trycker på 70 terawattimmar någonstans kommer detta nämligen att trissa upp elpriserna i primärt elprisområde 1, det vill säga Norrland, något pyramidalt. Och när ett antal hundratusen fly förbannade norrlänningar inte har råd att värma sina hus på vintern vill jag att de i alla fall ska veta vem de ska vara fly förbannade på.

Jag vill understryka att jag inte är emot riskfyllt företagande per se, fru talman. Jag kanske inte vill investera i det själv - eller också vill jag det, för all del, men vad jag gör med mina pengar är ju min ensak. Jag är dock emot att staten leker riskkapitalist med skattebetalarnas pengar, för det är inte statens uppgift. Staten är dessutom notoriskt dålig på att leka just riskkapitalist. Det finns så många historiska exempel som avskräcker och som man rimligen borde kunna dra vissa slutsatser av.

Antingen är det ett dåligt affärscase därför att det inte går att bygga någon lönsamhet i det, och då ska staten inte slösa skattebetalarnas pengar på det. Eller också är det ett bra affärscase, och då ska staten inte heller gå in med pengar eftersom det då inte kommer att vara några problem att på helt marknadsmässiga grunder hitta privat, riskvilligt kapital hos investerare, på banken eller på obligationsmarknaden. Statens roll i näringslivet är att vara domaren, alltså den som sätter upp spelreglerna, inte att vara en av spelarna.

Avslutningsvis, fru talman, ska jag ställa en fråga. Jag vet att jag ställde samma fråga sist vi hade den här övningen, men den är relevant. Vilket är oppositionens alternativ, och vad innebär det alternativet? Vilken migrationspolitik ska man föra? Ska man höja eller sänka skatterna? Är det planekonomi eller marknadsekonomi som gäller? Ska Sverige vara med i Nato eller inte?

Det ska vara dyrt att köra bil; så mycket vet vi. Bränsleskatterna ska höjas, och reduktionsplikten ska upp. Det vet vi - men mer då? Miljöpartiet har ställt ett ultimatum: ingen ny kärnkraft. Socialdemokraternas linje är lite oklar och svajar ganska mycket fram och tillbaka beroende på dagsformen. Ibland är man öppen för ny kärnkraft, ibland är man det inte. Samtidigt har man fattat politiska beslut om att lägga ned fullt fungerande kärnkraft, vilket vi har sett effekten av. Det blir dyrare för hushållen, och det avskräcker företag från att investera.

Jag kan tänka mig att det finns en och annan väljare som är intresserad av att veta: Vad får jag för migrationspolitik, vad får jag för energipolitik och vad får jag för skattepolitik om jag röstar på det ena eller det andra sättet? Men det finns ju inget svar på frågan vad oppositionen avser att göra, för det vet den inte ens själv.

Fru talman! Också jag vill, hur konstigt det än låter, säga: Jag kommer faktiskt att sakna dig, Ali! Det är roligt att debattera med dig. Jag behöver inte förtydliga att vi oftast inte tycker likadant, men jag kommer att sakna dig. Tack för den tid då vi har suttit tillsammans i utskottet - det har varit kul att ha dig där!

(Applåder)