Fru talman! Statsrådet har rätt i att även Socialdemokraterna föreslog en skattesänkning för låg- och medelinkomsttagare. Men det finns en skillnad mellan att försöka rädda folks privatekonomi undan en regering som misslyckats med att bekämpa inflationen och att beskriva det här som en stor reform för att få fler unga i arbete. Jag tror att varken Teresa Carvalho eller Mikael Damberg skulle ha ställt sig i den här talarstolen och sagt att det här är en stor reform för att få fler unga i arbete, utan den handlar ju om att rädda folks plånböcker undan regeringens misslyckade inflationspolitik. Jämför med exempelvis Danmark, som har mycket lägre inflation!

Statsrådet lyfte i sitt svar fram skolan, till exempel. Vi kan ju titta på en tid då det var 2 procents arbetslöshet i det här landet: 1980-talet. Hade vi då ett friskolesystem med stora aktiebolag som härjade runt i svensk skola? Nej, det hade vi inte. Vi hade inte ett skolsystem där vinsten många gånger är det som premieras allra högst och är allra viktigast. Det hade vi inte på 80-talet när statsministern hette Olof Palme och finansministern Kjell-Olof Feldt. Det hade vi inte.

Vi hade en aktiv arbetsmarknadspolitik med politisk inblandning. Det var något som statsrådet sa att han inte trodde på. Det hade vi på 1980-talet. Det finns mycket annat som vi hade då, när vi hade 2 procents arbetslöshet, men det blir lite konstigt att säga att skolan är det viktigaste för att få fler unga i arbete och samtidigt bortse från ett av de största problemen. Det finns ett problem som skiljer ut Sverige från nästan resten av världen, nämligen friskolesystemet där stora aktiebolag tillåts härja fritt och där vinst tillåts hamna i första rummet. Det är väldigt konstigt att bara bortse från den problematiken. Om workshopparna på Arbetsmarknadsdepartementet tittar på tidigare politik föreslår jag att man tittar närmare på just den frågan.